I 32 år hade de varit gifta. Gjort precis allt tillsammans, rest mycket, dansat ännu mer och haft väldigt roligt tillsammans, med varandra och med vänner.
‒Vi kunde fortfarande inte gå förbi varandra utan att röra vid varann. Johnny Nyberg blev verkligen min livskamrat, säger Aila och ser ut genom fönstret, där fåglarna börjat göra henne uppmärksam på att det är dags att ta fram fröautomater och lägga ut fruktbitar. Att mata fåglarna var vintertid alltid ett lika stort nöje för Johnny.
Makarna hade just kommit hem från senaste besöket på sitt älskade Gran Canaria, och satt vid frukostbordet en aprilmorgon, när Johnny plötsligt föll i golvet.
Aila som ägnat sitt yrkesliv åt vården och jobbade som sjuksköterska i många år, inledde omedelbart hjärt- och lungräddning i väntan på ambulansen. Men Johnnys liv gick inte att rädda.
‒Det kändes som att plötsligt hade jag ingenting kvar av livet, fast jag egentligen har så mycket och trots att jag fysiskt fortfarande var stark och frisk. Nu var det slut med resor, vänskaper, aktiviteter och trivsamt vardagsliv. Ingen att dela tankar och funderingar med. Allt blev bara svart och ledsamt. Den enda trösten var att Johnny fått som han ville, han hade varit skräckslagen inför tanken på att en dag bli liggande på långvården.
Hon såg framför sig en ensam tillvaro i en lägenhet i stan. Efter hand har hon dock bestämt sig för att bo kvar i villan.
‒Med hjälp av mina underbara barn och barnbarn, mina fina vänner och goda grannar blir det inga problem. Alla är så otroligt hjälpsamma och snälla mot mig. Hade jag inte haft dem omkring mig hade jag inte fixat det här.
Och någonstans under sorgearbetet kom tankarna. Hade hon inte en gång i tiden, när hon var nyutexaminerad sjuksköterska, haft planer på att ge sig ut i världen och göra lite nytta? Vad hände med dem och vad kände hon inför dem i dag?
Aila kom snart fram till att detta var kanske precis vad hon behövde.
‒Jag hittade Volontärresor på nätet, och liksom hamnade rätt direkt. Ibland tror jag verkligen att saker och ting är förutbestämda. Men när jag pratade med arrangören på telefon var jag tvungen att kontrollera extra; jag var ju över 70 år, hade de användning av mig?
Några åldersgränser hade de inte och hon var mer än välkommen att volontärarbeta i något av de många projekten i världen. Aila visste vart hon ville och med vad hon ville arbeta.
‒Jag har alltid velat åka till Thailand, men fick aldrig Johnny med mig dit. Och jag ville hjälpa barn, allra helst små. Valet föll på ett barnhem nordost om Bangkok.
Aila, som alltid engagerat sig i hjälparbete av olika slag, har haft fadderbarn i Indien sedan 70-talet och stöttar fortfarande bland annat Läkare utan gränser och lokala kvinnojouren Moa ekonomiskt. Men nu funderade hon över hur omgivningen skulle reagera.
Det hade hon inte behövt göra. "Det gör du helt rätt i, åk mamma!" sa döttrarna. Visserligen fick hon en och annan fråga om hon verkligen skulle åka ensam, men själv kände hon sig tryggt förvissad om att hon säkert inte skulle känna sig ensam, och att hon skulle klara det här. Det hjälpte också mitt i sorgearbetet att ta itu med förberedelserna och skaffa intyg ur brottsregistret, vaccinationer och annat hon behövde inför resan. Hon packade dessutom en hel väska extra, full med kläder, gosedjur, ritblock och annat till barnen.
‒Jag handlade mycket på Röda korset och yngsta barnbarnet skänkte många av sina leksaker.
I oktober gav hon sig iväg och nu är hon nyligen hemkommen efter en månads vistelse på barnhemmet, bland ett 60-tal barn i åldrarna 2-15 år, som varit utsatta för misshandel eller incest eller blivit bortlämnade av ensamstående mammor.
‒Tre av mina veckor hade barnen lov. Det vanliga var annars att volontärerna var med i skolan och deltog i undervisningen, men jag hann i alla fall göra det i två dagar och det var fantastiskt roligt.
Övrig tid aktiverade och lekte hon med barnen på barnhemmets område. Många av dem kom hon väldigt nära.
‒Jag försökte finnas till för alla, och möta deras behov av att kramas och sitta i knä. Det blev också mycket sång och dans med barnen.
Och Aila fick vänner för livet. Inte minst fann hon och den andra svenska volontären på plats varandra.
‒Tänk så fantastiskt det kan vara, en kvinna över 70 och en tjej som fyllde 19 under tiden byggde en helt fantastisk vänskap på dessa få dagar. Jag och Sofia delade på det lilla boendet på tio kvadrat tills hon åkte hem, och det var inga som helst problem, vi hade så roligt ihop. På vår fritid såg vi oss omkring lite, åkte en flodtur och besökte bland annat flytande marknader.
Innan Aila lämnade Thailand åkte hon också till en nationalpark, vandrade och såg delar av landets rika djurliv.
‒Stränder har jag sett så många förut så det gjorde detsamma, jag var mer nyfiken på naturen. Och så fick jag en heldag med lite shopping i Bangkok innan jag reste hem.
Nu är Sofia volontär på Fidji, och Aila följer intresserat vännens nya äventyr. De sociala medierna har hon lärt sig att använda, och haft mycket roligt med under Thailandsresan. På Messenger och Facebook har hon delat bilder och sina upplevelser med familj och vänner.
‒Det var så roligt med alla kommentarer och likes, det kändes lite som att ha sina vänner med sig på äventyret. Nu ska jag be barnbarnen hjälpa mig att lägga över alla bilder till datorn.
Och nu ska hon ta lite tid att smälta sitt äventyr. Kanhända blir det en ny volontärresa någon gång framöver, på lite närmare håll. Hon hoppas åtminstone kunna inspirera andra till att våga följa sina drömmar, oavsett tidpunkt i livet.
‒Som pensionär har du ju faktiskt chansen att göra vad du vill. En volontärresa är visserligen inte gratis, jag tror att den kostade mig närmare 30000. Men det var det värt, att få ge av mig själv, av värme och kärlek, till de här barnen som i stort sett inte har någonting alls i livet – de delade till och med på kläderna de bar – kändes bra.
Men, betonar hon, du behöver ju inte ge dig ut på ett lika stort äventyr om du inte vill. Att bara skänka en slant, läsa tidningen för en gammal människa eller hjälpa en granne kan räcka gott för att ge dig en känsla av tillfredsställelse.
‒Alla kan vi göra något för att glädja en medmänniska, stort som smått, långt borta eller nära. Kanske kan du ta kontakt med en hjälporganisation eller frivilligcentralen i hemstaden och bidra med något. På kuppen får du nya vänner.
Våga vara öppen och ta kontakt, det kan aldrig bli fel och är ingenting du kommer att ångra, garanterar Aila Nyberg.
‒Jag fick vänta tills jag fyllt 70 innan jag kunde förverkliga min ungdomsdröm, men det var det värt. Och jag har inte bara gjort något, jag har fått så mycket tillbaka, som jag bär med mig länge, länge.