Baptisternas kapell (i mitten) på Missionsgatan (nu Kapellgatan) invigdes 1883. På 1930-talet, då den nya baptistkyrkan stod klar på Djulögatan, blev huset bostäder.
Vi är åtskilliga som under de senaste 60-70 åren läst Wilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna från Ljuders socken i Småland, som emigrerade till Amerika. De som är lyckliga nog att ha läsningen framför sig, kommer att få erfara att även vårt land varit fattigt, med svält och stora sociala orättfärdigheter. Det senare finns väl i viss mån kvar än idag, men någon svält att tala om är vi lyckligtvis förskonade från.
Annat var det under 1800-talets senare del, då över en miljon svenskar upplevde livet i Sverige så svårt att de beslutade sig för att söka lyckan på annat håll, framförallt i Amerika.
Det var dock inte enbart fattigdom och svält som fick människor att vilja ge sig av. Ett annat skäl till att människor ville lämna sitt fosterland var religiös förföljelse. Många hade tröttnat på kyrkans och prästernas straffpredikningar och försök att skrämma församlingen till underkastelse och blev istället ”friläsare”. Med det menades att mindre grupper av människor bröt sig loss från kyrkans överhöghet och började tolka kristendomen på sitt sätt, som inte sällan var mer förlåtande och mindre dömande.
I Stora Malm/Katrineholm var baptistförsamlingen en av de första, om inte den allra första frikyrkan som bildades på orten den 26 april 1879. Visserligen fanns baptister tidigare, men dessa hade tillhört församlingen i Linköping. Än så länge fick sammankomsterna hållas i hemlighet hemma hos någon av medlemmarna. Även dopen som förrättades i Värmbolssjön eller Duveholmsjön hemlighölls ofta för att undgå trakasserier.
Baptisterna hade många fiender och var på många håll förbjudna att hålla sammankomster. I till exempel Floda tog kommunalnämnden ett beslut om att 20 riksdaler i böter skulle drabba den som i sitt hem tog emot och lät bibelkolportörer predika Guds ord i sitt hem.
Trots auktoritärt motstånd kunde man 1883 inviga sitt första kapell på Missionsgatan (nuvarande Kapellgatan).
Enligt den tidens lagar fick inte en församling vara ägare till en fastighet. Hur kunde då baptisterna få uppföra ett kapell? Jo, som av en slump(?) bildades den 2 april 1882 en förening med det hedervärda namnet ”Sällskapet för befrämjandet af upplysning och sedlighet i Katrineholm”. Den var nära knuten till baptistförsamlingen och kom under de första åren mest att fungera som byggnadsförening för kapellbygget. En medlem fick vara kvar i sällskapet så länge den själv önskade, om inte majoriteten av de andra medlemmarna ansåg att han/hon förlorat den goda karaktär som var nödvändig i sällskapet.
Har ovan omnämnt det motstånd som baptisterna stötte på under sin religionsutövning. Man kan i en jubileumsskrift läsa om hur deras eldsjäl och ledare Petrus Larsson en gång svävade i livsfara. Tidpunkterna för dophögtider hölls, så gott det gick hemliga och platserna varierade. Detta för att komma undan brännvinsanstrukna bråkmakare som ville sabotera deras riter. Dessa hade för övrigt stöd från både värdsliga och andliga myndigheter.
En gång var det en man som fyllde en butelj med krut och apterade laddningen med en lång stubintråd. Buteljen lades ut i Duveholmsjön, men av någon för Petrus lycklig anledning förlades dopet denna gång till annan plats.
Kapellet från 1883 fungerade som sådant till slutet av 1930-talet, då nya baptistkyrkan byggdes vid Djulögatan, det som nu är Musikens Hus.