Wake up. Kick ass. Repeat.
Texten har Sofia Gullbrandsson satt upp på väggen i sitt kontor på Nyköpings åklagarkammare. Att prestera har alltid varit viktigt, och hennes driv är det som tagit henne dit hon är i dag.
– Jag är nog en av Sveriges yngsta åklagare. Jag var ledig ett år efter gymnasiet, och sedan var det raka spåret.
Hon bekräftar myten om tävlingsinstinkten mellan Lunds juriststudenter. Berättelser om hur man river sidor ur böcker i biblioteket för att klasskamraterna inte ska få tillgång till litteraturen.
– Många som var där har haft en livslång dröm. Jag drömde inte om att bli Ally McBeal när jag var liten. Jag trodde jag skulle bli skvallerjournalist eller något annat färgglatt. Men jag tänkte att det var en bra utbildning, bred. Så jag testade. Kom dit från lilla Karlskrona, till Lunds juridicum med alla stockholmare. Men det passade mig. Visst var det betygshetsigt. Men det blir något som driver en, jag vill absolut inte misslyckas.
Vad händer då?
– Jag blir besviken på mig själv. Det är inte familj eller vänner som vill att jag ska prestera, det är jag själv. Det finns nackdelar i det, men fördelar också. Annars hade jag nog inte varit där jag är i dag.
Hon byter ofta sittställning på stolen. Har nästan som myror i benen, pratar fort. Rastlös och bubblig är två ord Sofia Gullbrandsson använder för att beskriva sig själv. Men den person hon är privat och den person hon är i rätten är skilda åt.
– När folk möter mig privat och inte vet vad jag gör tror jag inte att åklagare är det första de tänker. När jag går in i tingsrätten är jag annorlunda, flera grader tuffare. Jag hade nog tjänat på att vara 50 år och ha ölmage ibland. Det ser jag fram emot. Kanske inte ölmagen, men att vara äldre, med den pondus det innebär. Ibland sitter jag i förhandling med advokater som jobbat längre än vad jag levt. Det är lite speciellt. Man får blanda ödmjukhet inför det med att våga sätta ner foten.
Jobbet har också inneburit att hon hamnat allmänhetens öga. När hon var helt ny på jobbet tackade hon ja till att medverka i SVT:s program Domstolen – Friad eller fälld. En polis anmälde ett inslag i programmet där en man menar att urinproven polisen gjort vid ett misstänkt narkotikabrott blandats ihop, och fick rätt av Granskningsnämnden i att inslaget var vinklat och polisens vittnesmål alltför nedklippt.
– Det var en intressant erfarenhet. Att figurera i media är en del av jobbet, och det är viktigt att allmänheten får veta vad som sker i rättssalarna. Det finns en tråd på Flashback om mig efter det programmet, men det är mest snack och jag bryr mig inte så mycket.
Innan hon kom till Nyköping jobbade hon som målsägandebiträde i Stockholm. Men det är som åklagare hon trivs.
– Som målsägandebiträde är det mer direktkontakt med människor, man blir mer involverad i deras öden. Som åklagare ska du vara objektiv, du är där för att representera staten. Självklart funderar man på de beslut man tar i jobbet, särskilt om man handgripligen går in i människors liv, till exempel med en frihetsberövning, men när jag går hem är jag en annan person. Jag släpper jobbet. Det tror jag är bra också.
I oktober är hon klar med sina år som assistentåklagare, och blir då kammaråklagare Sofia Gullbrandsson. På sitt cv har hon bland annat en av förra årets största rättegångar, den där två män åtalades och fälldes för sin inblandning i bomben i Brandkärr i Nyköping.
– Det var chefsåklagare Robert Erikssons utredning, men jag fick vara med på den. Det var stort, många poliser inblandade. Vanligtvis jobbar jag mest med barnärenden, och är nöjd och stolt med dem jag lyckas driva till åtal. Men som åklagare vill jag utvecklas åt det hållet, med grövre ärenden.
Varför?
– Det är spännande. Dels det sättet man jobbar på, men också själva brottsligheten i sig. Det finns en fascination inför det, och vittnar ju allmänhetens intresse också om. Jag vet inte varför, men många tycker brott är kittlande.