Flens Kyrkliga Syförening saknar en kär, värderad medlem.
En kort tid efter sin 92-årsdag den 9 juli slutade Rakel Mukkala, Flen, sitt verksamma liv. Hon insomnade lugnt och stilla, omgiven av sina kära efter att ha legat på sjukhus en knapp vecka.
Rakels liv är präglat av arbete och idoghet.
Hon föddes i finska orten Dagsmark i Österbotten år 1929. Vad som kom att påverka henne senare i livet var, att i den trakten talar man svenska. Det underlättade den senare flytten till Sverige.
Redan tidigt i livet fick hon lära sig att ta ansvar och känna plikt. Som äldst av 13 syskon fick Rakel hjälpa till med de yngre syskonen och bidra med vad hon kunde. Familjen var inte precis välbärgad , utan det gällde att ta vara på det som var användbart . Så grundlade Rakel sin kunnighet i handarbete genom att sticka sockor och annat till syskonen. Barnens mor kunde sy om kläder till nya plagg.
Finlands näst största kyrka, Lappfjärds träkyrka var hennes konfirmationskyrka.
År 1951 gifte sig Rakel med Onni Mukkala. Han kom från en närbelägen ort, men trots närheten talades enbart finska språket där.
De bosatte sig i Isojoki i Storå kommun. Där föddes 4 barn, tre flickor och en pojke.
Men det var kärva tider med arbetsbrist i Finland och familjen såg bättre möjligheter i Sverige. De flyttade dit 1959 och första hemorten blev Vadsbro.
Onni fick arbete i skogen och familjen utökades med en dotter som blev yngsta barnet.
Så länge det krävdes, var Rakel i hemmet med barnen.
De flyttade till några andra platser i Flens kommun allteftersom Onni fick andra jobb. Rakel och Onni var inställda på att genom egen kraft och arbete skapa en god tillvaro för familjen. Så snart det var möjligt sökte sig Rakel jobb utom hemmet. Hon var inte främmande för något slag av arbete, van som hon var att sträva på.
Det blev jobb på t.ex. ett hönseri i Blacksta och syfabriken ”Skjortan” i Flen. Så småningom hade både Onni och Rakel arbete på Volvo, arbeten som de innehade till pensioneringen.
Tack vare sin idoghet kunde familjen bygga sig ett eget hus på Orrhammar. Men år 1979 köpte de en villa på Hultvägen i Flen, där Rakel kom att bo så länge det gick.
Rakels föräldrahem och en del av släkten var ju i Finland. Familjen Mukkala besökte släkten och bodde i den av Onni upprustade stugan så ofta de kunde. Stället avvecklades år 2011
När arbetsbelastningen blev lättare kunde både Onni och Rakel engagera sig socialt. Under Margaretha Mellströms ledning blev Rakel delaktig i kyrkans soppluncher och medlem i Flens Kyrkliga Syförening. Onni blev förtroendevald i Flens församling.
I Syföreningen var hon en trofast medlem. Rakel ville alltid ha något för händerna, om hon inte höll på med annat arbete. Hon skapade mästerliga handarbeten och när höstauktionerna ägde rum var Rakels och ett par av döttrarnas handarbeten ovärdeliga gåvor att sälja !
Rakel var inte de stora ordens person. Men klokhet, värme och humor präglade hennes yttranden. Och lite ”full i fasen”!
Onni drabbades av cancer och gick bort år 2009.
Rakel skötte, med hjälp av barnen, den välskötta villaträdgården på Hultvägen. Hon var lika noggrann och omsorgsfull med den som med allt annat som hon sysslade med. Såväl inom- som utomhus var ordningen fullständig.
Knappt 10 år efter Onnis bortgång blev det för tungt att bo ensam i villan och hon flyttade till en lägenhet på Orrögatan.
Några tillbud med fallolyckor gjorde att hon fick ett tryggare boende på ”Heden” i Malmköping. Och under förvåren 2021 blev ”Drejskivan” i Flen hennes sista bostad.
Så länge som hon kunde hade hon handarbeten på gång. När sedan ögonen och händerna inte längre stoppade det senaste året, var det mycket tråkigt för Rakel. I hela sitt liv hade hon varit verksam, och hon ville ha det så.
När jag besökte henne på ”Heden” var hennes hjärna glasklar och integriteten fullständig.
Även om hon inte var med på våra senaste möten i syföreningen, så fanns hon alltid i våra medvetanden. Och så länge Syföreningen finns, kommer hon att vara en del av oss.
Vi unnar henne vila efter ett långt liv i nit och redlighet.
Flens Kyrkliga Syförening genom