Vi träffade Peter i början av 70-talet inom ramen för SSU Katrineholm. Vi var en samling udda och stundtals vilsna själar som under en period av våra liv, främst de övre tonåren och tidiga 20-åren, kom att dela mycket av vårt engagemang och våra övertygelser med varandra. De här åren kom att forma oss alla. I vår klubb, i vår lilla värld, diskuterade vi allt från nära kommunala frågor till stora problem och internationella konflikter – Vietnamkriget pågick med full kraft. Den tiden i livet leder också från ungdom mot vuxenlivet på det personliga planet. Genom påverkan från andra, genom kärlek, vänskap och konflikter, genom fiaskon och framgångar. En blir till som människa.
Peter stod alltid mitt ibland oss under den här perioden, vänligt leende och uppmuntrande. Först som ordförande i klubben och senare i andra roller. Peter kallade oss ofta kamrater. ”Kom nu, kamrater!”, ”Vad tycker ni, kamrater?”, ”Kul, kamrater!”. Det var nog en godmodig blinkning åt politiska riktningar till vänster om oss där uttrycket hade en hårdare och mer uppfordrande klang. Men också ett sätt att ladda det med vår form av kamratskap. Den som Peter själv stod för så tydligt.
Vi minns Peters skratt och hans allvar. Vår Peter var drivande och engagerad, han var varm och öppen. Och han var mer än så. Peter lyckades skapade grogrund för en unik anda av tolerans, nyfikenhet och respekt i vår klubb. Vi förstod nog inte förrän långt senare att sådant inte är självklart, inte kommer att sig självt. Det behövs att någon gestaltar den, lever den, så att vi andra kan se den. Vi såg den och försökte härma den, Peters anda, och vi växte i den under de där fina åren tillsammans i Katrineholm.
Vi tog sedan med oss den erfarenheten genom hela livet som en god bild av hur vi människor kan umgås, bryta åsikter mot varandra och med tolerans bygga varandra bättre och klokare. Vi bär därför alla med oss en del av Peter i våra liv och vi är stolta över det. Peter lärde oss vad det är att vara kamrater i ordets allra mest positiva innebörd.
Livet förde oss sedan från varandra i olika riktningar, kontakterna mellan oss från SSU-tiden blev alltmer sporadiska men försvann inte helt. De som kunde var alltid sugna på en återträff om någon kallade, att minnas tillsammans var behagligt.
Att vår Peter nu gått ur tiden alldeles för tidigt skapar en stor tomhet hos oss. Vi ser också tydligare vilken betydelse Peter hade för oss då på 70-talet och vad han kommit att representera för oss sedan dess. Peter hjälpte oss förstå vad det är att vara kamrater. Vi var kamrater.
Tack, kamrat!