Forssa Idrottsklubb har fått sorg. Klubbens förgrundsgestalt, grundare och ledare, Nils-Olof Eriksson har lämnat oss. Tillsammans med hans maka Ingrid, hans barn, barnbarn och barnbarns barn, deltar vi i sorgen och saknaden efter honom.
Han föddes på gården Svenbro i Forssa 1933, och flyttade med föräldrarna på 1940-talet till gården Ekeby, där han sedan bodde och arbetade under hela sitt liv.
Hans stora intresse för idrott och särskilt längdskidåkning, väcktes redan när Mora-Nisse och Sixten Jernberg dominerade i svensk skidåkning. Nils-Olof kom att bli mycket framgångsrik i sin sport, och tillhörde eliten i Sörmland under flera decennier. Han var också aktiv som fotbollsspelare bl.a. i Årdala SK och Vadsbro IF.
1968 var han initiativtagare till, att Forssa Idrottsklubb bildades, och blev naturligtvis klubbens första ordförande, en post som han innehade ända fram till 1995, då han istället övertog uppdraget som kassör, vilket han sedan var till 2014.
Nils-Olof var duktig på att värva medlemmar till klubben. Redan första verksamhetsåret 1969 var medlemsantalet 50 st. 1985 hade det stigit till 173 st, vilket var 50 st fler än vad som bodde i hela Forssa församling, som då var 123 personer. Sitt största medlemsantal nådde klubben 1993 med 206, och därefter har det successivt skett en minskning ner till dagens 101 st.
Att intressera barn och ungdomar för skidåkning, låg honom särskilt varmt om hjärtat. Han blev en skidpappa och påhejare för många, som under årens lopp tagit sina första stavtag i Forssa IK. Men han hade också en annan egenskap, en näst intill okuvlig envishet. En egenskap som visade sig i, att han under snöfattiga vintrar, ändå lyckades trolla fram åkbara skidspår hemma i Forssa, när många andra, betydligt större föreningar tvingats ge upp. Det hände, att han t.o.m. kunde åstadkomma skidspår på Urens is.
Han hade också ett mycket gott minne. Han kunde berätta idrottsminnen från tävlingar som låg långt bakåt i tiden, vilka konkurrenter han hade tävlat mot, och sina egna resultat.
Han såg också vikten av att det skulle finnas motionsaktiviteter även för den stora allmänheten, inte bara för aktiva idrottare. Han insåg faran med stillasittande arbete och för lite motion.
Han var ganska säker på, att det var hans eget idrottande, tillsammans med det dagliga hårda arbetet, som givit honom en god grundkondition, som hade hjälpt honom att klara sig igenom en svår livshotande sjukdomsperiod mitt i livet.
De sista åren kunde han inte längre åka skidor som förr, men cykeln blev det motionsredskap som han flitigt kunde använda, och det blev många mil varje år.
Men nu har han gått i mål på sin livsresa.
Han efterlämnar ett stort tomrum, men våra minnen av honom kommer aldrig att försvinna.