Nils "Nisse" Sandström till minne

Jag ville använda Nisses målningar med Katrineholmsmotiv i en dokumentär. För att visa vad som hänt med stan sedan han var liten. Då triggades den gode historieberättaren Nisse igång. Han beskrev sin häpnad när han var hemma hos en kompis för första gången och de hade ett piano. Ett eget piano hemma!

Sån var han. Nyfiken på allt utanför sin egen värld, men aldrig att han glömde bakgrunden i järnvägsbostäderna. 

Han lämnade Katrineholm för målarjobb i Stockholm och det tog sin tid innan det blev dags att sluta måla husen i de nya förorterna. Det var ofta en trött Nisse som kom till jobbet efter sena kvällars jammande

När han kunde ägna sig åt musiken på heltid blev livet annorlunda. Bland annat måste han lära sig läsa noter när han var lärare på Musikhögskolan.

Efter sina många år med musiken och konsten fanns det andra fortfarande kvar. Den där uppkäftiga nyfikenheten och vördnaden inför tillvarons olika skepnader. Fåglar, fjärilar, böcker, politik, Katrineholmsprofiler – ämnen som dök upp på våra fikaträffar. Möten som kommer att bli fattigare utan Nisses röst.

Det står ett ståtligt träd från hans barndom mellan punkthusen och järnvägen. Man får väl ta sig en tur dit när andan faller på. Och tänka på Nisse som satt där och spelade i en vedbod medan han drömde om att följa med ett cirkuståg som råkat stanna på spåret bredvid.