I förra veckan fick jag ta emot ett tungt besked. Marita Andersson (född Pettersson) hade lämnat jordelivet efter en tids sjukdom.
Sorgligt. Och alldeles för tidigt, bara 67 år gammal.
Jag kommunicerade med henne via sms så sent som för en månad sedan. Visst var hon sjuk, men jag trodde ändå som den kämpe hon alltid varit, på ett bättre 2021 än 2020.
Jag förstår nu att det nog var allvarligare än jag förmodade.
Jag är tre år äldre och var handbollstränare för Marita i flicklaget, juniorlaget och damlaget i Vingåkers IF 1967–72.
Marita tillhörde de bästa spelarna. Hon var en ledartyp och fajter, gick i bräschen både offensivt och defensivt i spelet med sitt stora mod och väckte stor respekt hos motståndarna. Hon blev ofta främsta målgörare och jag gav henne stort förtroende.
Det var mycket tack vare Marita och hennes lagkamrater som jag senare fattade beslutet att satsa allt på handbollen under stora delar av mitt liv.
Marita var vid sidan av planen mycket ödmjuk och en stor personlighet, spred glädje omkring sig. Jag hade tidigt ett gott öga till henne. När hon 1972 skrev på för Värmbols GoIF och flyttade till Katrineholm och jag ett par år senare flyttade till Västerås och Irsta HF skiljdes våra vägar.
Jag hade en tanke att försöka värva henne till Irsta HF. Det blev inte av. Jag ångrar det djupt i dag. Hon hade blivit en ypperlig elitseriespelare, men slutade tidigt med handbollen vad jag förstått och satsade på familj och företag.
Så efter nära 50 är fick vi kontakt igen – oktober 2019 – efter det att jag givit ut min bok (En vinnare i längden) och fått sälja ett exemplar till henne. Jag blev jätteglad för den kontakten och att Marita uppskattade min bok. Hon hann förmodligen inte läsa ut boken, men helt klart kapitlen om handbollen i Vingåker.
Marita skrev bland annat så här till mig: ”Utan dig hade jag inte blivit någon. Du förstår nog inte själv vad du betydde. Det var roligt att träna med dig. Så många ungdomar behöver bra ledare. Man hade kunnat hamna i tennisparken med sniffargänget. Så än en gång – Tack”.
Rörande och kloka ord av en intelligent kvinna.
Marita och jag kommunicerade via sms minst en gång i månaden fram till i början av detta år. Jag följde hennes långa och ibland jobbiga sjukdomskamp.
Vi planerade att träffas förra sommaren och ta en fika i Katrineholm.
Det blev inte så. Sjukdomen och pandemin som kom satte stopp för det. Ödet ville annorlunda.
Jag är mycket ledsen för det. Jag hade öga mot öga velat säga hur mycket jag tyckte om henne för den människa hon var.
Jag kommer att bära med mig det ljusa minnet av henne så länge jag lever.
Hoppas hon fått lugn och ro nu.
Mina tankar går till hennes familj.
Vila i frid, Marita!