Med stor sorg och saknad skriver jag dessa rader. Min vän Sigrid har sjungit sin sista visa. Vi som kände henne kan fortfarande höra hennes visor klinga. Sigrid och jag möttes i skolans värld. Hon hade vuxit upp i Dalarna, jag hade också rötter i trakten. Vi kom att få många härliga och glada stunder tillsammans i både Dalarna och Katrineholm.
När jag gick med i Visans Vänner möttes vi även där. Visorna var det kitt som in i det sista höll oss samman. Vis- och poesiaftnar i Sågbyns gamla skola, alla visprogram, många fester på Stora Djulö, resor i visans spår och alla ljuvliga gökottor. Oh Sigrid, vad roligt vi har haft!
Sigrids breda repertoar allt från folklig visa, genom Hambes molomvärld, Dan Anderssons och Parlings Finnmark till Povel Ramels glada toner uppskattades verkligen av publiken.
Hemma hos Sigrid fick alla gå på vernissage. Det började i hallen, fortsatte i trappan och slutade i den härliga vindsvåningen, där de egna alstren trängdes. Konsthantverkens titel var en lek med ord, fyndigt, tvetydigt och med finess.
Att göra dagen till en fest var Sigrid expert på. Allt kunde firas. Hon var nyfiken, kreativ, generös, godhjärtad och fylld av leklust. Hon var vänfast och ärlig. Hon stod för sitt ord, och man var alltid välkommen där. Det dröjde aldrig innan gitarren kom fram, och utan tveksamhet la hon på en stämma i sin musikaliska lekstuga. Hon höll musiken igång. Det fanns plats för både glädje och sorg. Lust och tacksamhet till livet var hennes signum, och hon sjöng också ofta visan Jag vill tacka livet för allt som det gav mig.
Sigrid älskade att berätta, att återge ögonblicksbilder från sin barndoms trakter. Man bara lyssnade och njöt. Sigrid njöt också, hon var en underhållare av rang. Om vi satt på kökssoffan, i Musikens Hus, var på promenad eller på väg till hennes älskade föräldrahem i Rota spelade ingen roll. Det var alltid härligt spännande och oförutsägbart. Allt rymdes i Lilla s, som hon ibland var hennes signatur.
När Visans Vänner firade 50 år, spelade vi in en cd. Där sjunger Sigrid visan Min allra bästa tid. Jag är lycklig att ha fått vara en del av Sigrids bästa tid.
Ingen ringer nu och nynnar en visstrof eller grunnar över ett ackord.
Ingen påpekar att parkeringsplatsen är ledig, om jag vill komma över.
Ingen planerar att vi ska hämta årets jul-gren, den som vi sedan hängde i trappan.
Ingen ringer och påminner mig om att ”Nu är det gott leva”.
Tack min lekkamrat för alla underbara stunder! Saknar dig så ...