När Lars Magnus lämnade oss dan före Lucia var det första som dök upp i mitt huvud att en gentleman har lämnat oss. Och jag är inte ensam. Det är flera generationer av kollegor och kursdeltagare på Åsa folkhögskola som förknippar honom med just det ordet.
Till och med gamle Gruntvig grymtar säkert förnöjt i sin danska himmel. Han liksom L-M betonade ju vikten av mötet och det levande ordet. I sin långa gärning i folkbildningens tjänst är Lars Magnus vänliga och inkännande lyssnande något som finns kvar hos alla som träffade honom. Hur olika förutsättningarna och bakgrunderna än varit.
Att undervisa är mycket som att skriva i sanden. Det är svårt att veta vad som blir kvar när tidens vindar fått blåsa. När L-M och jag under våra diskussionspromenader avhandlade både högt och lågt hittar jag en del bilder. Hans minnen från skoltiden på Bromma Läroverk under krigsåren. Försöken att bli byråkrat innan han hittade folkhögskolan. När vi myntade begreppet ”skrönika” om våra teaterprojekt vid Djulö och i Godsmagasinet. Känslor och tankar kring livet på Åsa.
Orden räcker inte riktigt till när det är dags att ta farväl av en vän och kollega sen 47 år. Men man kan hitta mästarens penna bakom hans otal sångtexter från teaterpjäser och privata hyllningar. Och den som sett L-M åka lättviktare inne i godsmagasinet under en Katrineholms-skrönika har ett minne som lär finnas kvar.
Hej då!