Johan Hartman var inte den, som man satte på en stol i tron, att han skulle vara kvar där många minuter. Alltid full av rörelse och inneboende energi. Han var känd i företagarvärlden som en s.k. ”skutvändare”, d.v.s. en som tog sig an ledning och ansvar för ett företag på nedgång för att med ny satsning och inspiration till medarbetarna blåsa liv i organisationen och sätta skutan på ny kurs från nedgång till framgång. Detta blev ett signum för Johan, och han fick uppdrag och befattningar därefter.
Johan blev student i Växjö 1966 och därefter bergsingenjör varpå följde befattningar inom sälj och utveckling vid Atlas Copco Nacka/Örebro, operativ chef vid Bergs Smide – Gemla, VD-befattningar vid Olofsfors Bruk – Nordmaling, Häfla Bruk – Katrindholm, Isolamin – Överkalix och Swedish Sawblades – Laholm. På senare tid engagerade sig Johan också politiskt i hemorten Katrineholm, bl.a. som chef i service- och tekniknämnden, Katrineholm vatten och avfall AB och Sörmland vatten och avfall AB.
Kommen från en lärarfamilj från Växjötrakten och äldst av fem syskon blev han präglad av det småländska idiomet om hushållning och ansträngning.
Jag fick Johan som bänkkamrat i Växjö läroverks första ring hösten 1962, och vi har därefter hållit kontakten genom hela livet, också som arbetskollegor och familjevis. I gymnasiet cementerades vår vänskap genom inneboende i närliggande hus på gamla Öster, varav Johan hos sin mormor. Vi pluggade tillsammans, och hade mycken fritid ihop. Under Johans studieår på KTH gjorde han examensarbete i LKAB:s Kirunagruva, och då passade jag på att besöka honom, en oförglömlig helg – på och under jord. Under sena 70-talet var vi under tre intensiva år i samma företag, Bergs Smide i Gemla/Växjö, med uppbyggnad av exportorganisation, ny produktutveckling och rekonstruktion med nya ägare. Arbete och fritid flöt samman för en grupp medarbetare, som skapade livslång vänskap. När det blev fest och gamman kunde Johan vid nubben bryta ut i någon alltid uppskattad visa ur Bergsteknologernas sångbok. Från denna tid finns ännu kvar en social klubb, ”Spettorden”, som fortfarande träffas kring goda minnen.
Johan var i unga år en duktig tävlingscyklist och var som junior uttagen för satsning till nationell elit, något som dock inte lät sig förenas med studierna. Men han behöll hela livet kärleken till cyklingen och hade ända till slutet fem egna cyklar i garaget. Med många flyttar genom åren på olika håll i landet fanns dock en riktigt fast punkt, och det var föräldrarnas och syskonens gemensamma fritidshus i Djupvik, Öland, där släktingarna kunde träffas under uppsluppna former, särskilt på somrarna.
Som nära vän får man lära sig att leva utan hedersmannen Johan, men saknaden är stor.