Vi var några vänner, som träffades regelbundet – nyårsaftnar inte att förglömma.
Under de cirka 20 år, som vi hade våra "tantträffar", har mycket ändrats, från fin villa till trevlig och trivsam bostadsrätt till äldreboende. Det är ju de turer, som gäller vid vår ålder.
Under våra träffar ventilerades i vanlig ordning det mesta, kanske framförallt barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ingen av oss "tanter", förutom Harriet, hade en sådan rikedom av nära och kära. Hon värnade dem alla med stolthet och kärlek.
Träffades vi på stan var hon ofta på väg att inhandla något till alla dessa kära och hennes ansikte lyste på ett speciellt sätt av stolthet, då hon talade om sina barn och deras nära. Harriets hjärterum var stort och rymligt!
I Harriets hem fanns alltid gott hembakat "kaffedoppa" om man råkade komma oväntat och vi kände oss alltid välkomna.
Många SPF Lindenresor har vi trevliga minnen från. Harriet var den stillsammaste av oss, men detta till trots, var hon alltid i centrum. Vi lyssnade till henne, hon var ju så klok, vad gäller livsfrågor. Hon hade alltid ett gott ord om något eller någon vi andra kritiserade.
Jag har aldrig träffat en, som jag uppfattar, genomgod människa.
Nu säger ju "vän av ordning", att detta fina sägs ju alltid om de som gått bort. Men i detta fall kan jag i ärlighetens namn inte finna något negativt. Hon uträttade storverk i vardagen.
Under Harriets begravning, blev vi "tanter" varse, att hennes stora familj saknade henne lika mycket, som vi i "tantgänget" gör.
Tänk, om vi kunde vrida tiden tillbaka!