Vi har nyligen fått veta att Erik Östdal Gustavsson lämnat oss för alltid, framgångsrik som journalist, författare, idrottsledare och hembygdsvän, känd och uppskattad i vida kretsar och väl redan legendarisk. I senhöstens Katrineholms-Kuriren har mycket väsentligt och träffande sagts om honom i eftermälen från olika håll. Jag vill gärna tillfoga några personliga minnesbilder av denna markerade personlighet.
Inte sällan tänker jag med tacksamhet på många av de lärare jag lärt känna under en utbildningsgång som kom att omspänna det ena decenniet efter det andra. Bland dessa vägledare framträder gestalter som påverkat mina senare ställningstaganden i olika frågor. Erik var inte lärare i vanlig mening, men för mig i ungdomens år blev han ändå betydelsefull som en samhällslivets lärare.
Vår bekantskap, snart nog också en vänskap som bestod i mer än sextio år, inleddes då han värvade mig till idrottsföreningen i Värmbol. Förbindelsen med Erik öppnade vägar till nya sammanhang utanför den lugna prästgårdsidyllen vid sjön Bjälken. Den sörmländska idrottsvärlden gav mig mångtaliga och givande mänskliga kontakter och minnen från fotbollsspel i det leende sommarlandskapet. Med Erik som dirigent blev jag t.ex. ungdomsinstruktör i Värmbol och självfallet också midsommararbetare på festplatsen i Östdals hage. Han var utan tvivel ett viktigt inslag i dåtidens tillvaro. Den kraft, viljestyrka och fasthet som kännetecknade honom gav ett slags trygghet och en tro på att även svåra hinder kan övervinnas.
Under senare tid har mitt samarbete med Erik framför allt varit inriktat på Östra Vingåkers hembygdsförening. Hans betydelse för dess framgångar kan inte överskattas. I en minnesteckning har Ingemar Ernberg nyligen bl.a. framhållit hans beundransvärda förmåga att knyta nya medlemmar till föreningen. Ett prov på denna förmåga gav han när jag tillsammans med en av mina bröder en gång besökte honom på Östdalsnäs. Vistelsen där blev inte långvarig, men då vi tog farväl var min bror nybliven medlem i föreningen.
Ett omvittnat drag hos Erik var hans utomordentliga minne. Han kände sin bygd utan och innan. Behövde man få namnet på någon topografiskt kunnig ortsbo i sydvästra Sörmland, kunde man med tillförsikt vända sig till Erik. Han var nära förbunden med den trakt som sett honom växa upp. I hans författarskap har jag särskilt fäst mig vid den 2011 utgivna boken om Ödesdal, en hymn på vardagsprosa till arbetets ära och kärleken till bondejorden.