Erik Östdal Gustavsson finns inte längre. Hans liv tog slut på torsdagskvällen den 5 november, han blev 98 år. Vi trodde att han var odödlig. Och det förblir han, bland annat genom sina böcker (se nedan). Har var en i många avseenden unik personlighet. Bondpojken från gården Ödesdal i Östra Vingåker har under sin långa levnad gjort outplånliga avtryck i Katrineholmsbygden i allmänhet och Värmbol i synnerhet. Östdal kände alla och alla kände Östdal.
Så länge han hade krafterna i behåll, och det hade han långt uppe i åren, sågs han ständigt på språng, ständigt nyfiken. Pennan och anteckningsblocket fanns alltid till hands och huvudet var fyllt av idéer och telefonnummer. Under senare delen av sin levnad var huvuduppgiften att värva medlemmar till Östra Vingåkers hembygdsförening. Det var få som med minsta anknytning till denna församling kom undan.
För oss unga journalistvalpar, som på 1960-talet knackade ner våra första texter på Kurirens skrivmaskiner, blev Östdal en förebild och läromästare. Ärlighet och disciplin, var vad den färgstarke och respekterade sportchefen främst ville pränta i sina lärjungar.
”Detaljerna – var noga med detaljerna!”, var ett mantra som ständigt återkom.
Ett annat talesätt som han ofta använde om någon klagade över trötthet var ”Ingen har dött av för mycket arbete, tvärtom”.
Östdal hade en otrolig energi. Han hann med så mycket, så otroligt mycket. Men allt var inte arbete på tidningen, radion, i ladugården, i skogen, han var en hejare med motorsåg och yxa. Han tyckte om att roa sig, framför allt med dans. Tre danskvällar i veckan var inget ovanligt, Örebro var favoritstället. Många galanta damer kan intyga hans lätta, skickliga fotarbete på det hartsade golvet.
Östdal var en fascinerande människa – och kontroversiell. Han var inte älskad av alla. Han hade sina duster med Katrineholms SK:s bandyledare, särskilt när hans Värmbol började sticka upp och tog sig till allsvenskan. Och till och med tog sig fräckheten att besegra storebror.
Det blev lugnare på den fronten när Östdal lämnade sporten för att bli bygdereporter. I det sammanhanget kom han till sin rätt. Han stred, på sitt sätt, för småfolket på landet. Legendariska var hans handritade kartor, inte i Rembrandtklass, men de fyllde sin uppgift. För att tala med den finska poeten Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1877) i hans Fänrik Ståls sägner när han skriver om Lotta Svärd: ”... Och något tålte hon att skrattas åt, Men mera att hedras ändå”. Om vi byter ordet ”hon” mot ”han” så stämmer det på Östdal och hans handritade kartor. En och annan log kanske lite hånfullt ibland över hans bygdealster. Men lästa blev de! Det var det viktigaste och lita på att människorna han träffade och skrev om på bygden uppskattade honom och hans texter.
Och det är ju journalistens viktigaste uppgift, att bli läst.
Vila i frid, gamla läromästare, det finns alltid rum i våra hjärtan för dig. Vi glömmer dig aldrig.
FOTNOT: Östdal skrev fyra böcker, 2006: Katrineholms ursprung, mellan Grismon och Bethlem; 2009: Bandysportens gyllene sekel, Katrineholm VAR bandyns Mecka; 2011: Ödesdal... Ett bonnställe under 624 år; 2016: Östdals minnen – en självbiografi.