1964 bildades Samfundet Visans Vänner i Katrineholm. 1968, när föreningen var 4 år gammal fick den en ny medlem som hette Sigrid Lind. Sedan dess har hon betytt mycket för visan och för föreningen i Katrineholm, och 2013 blev hon hedersmedlem.
Till våra visträffar kom Sigrid alltid väl förberedd och fullastad med visor som hon gärna delade med sig av. Genom sitt levande sätt att tolka visor var hon också en stor inspirationskälla för oss andra medlemmar.
Förutom att vara en stor vistolkare var hon även en underhållare, som med humor och glädje roade sin publik. Om hon kom av sig fann hon sig snabbt genom att antingen tralla på och låtsas som ingenting, eller avbryta och göra en rolig grej av hela situationen. Hennes spontanitet och improvisationsförmåga gjorde att hon kunde känna av och anpassa sig efter sin publik och hon berättade gärna små anekdoter.
Innan vi fick Musikens Hus att träffas i var vi ofta välkomna hem till Sigrid på våra visträffar. Där bjöds det alltid på god mat och härlig stämning. Hennes repertoar av dryckesvisor var stor och varje gång en sådan framfördes skulle glaset lyftas i en skål. Sigrids ord “man behöver inte dricka, man kan markera” glömmer vi aldrig. Sen drog hon fingret runt glasets kant och fick fram en ton som hon sjöng en visa till. Vi andra försökte göra likadant med varierande framgång.
I oktober 2010 deltog Sigrid tillsammans med sin väninna Ingalill Kolping med ett bidrag i snapsvise-SM, som varje år anordnas av Vin- och spritmuseet. Där kom de på femte plats, och i november samma år fick de åka till Helsingfors för att representera Sverige i snapsvise-VM.
Bland de övriga visor hon brukade framföra minns vi särskilt Oxbergsmarschen, en lång visa som hon sjöng på älvdalsmål och som ingen av oss förstod många ord av. Hon var även en stor ordkonstnär som gärna spann vidare på ett ord som någon yttrade.
Tack Sigrid för de många skratt du har lockat fram hos oss och för den stora visskatt du har delat med dig av. Du finns inte längre bland oss men visorna lever vidare.