Ett av vår mammas starkaste barndomsminnen var när hon, kanske fem-sex år gammal, trodde att hennes två år yngre lillebror skulle blåsa bort av stormvindarna i Stenebergsparken i Gävle dit de gått för att leka. Hon har berättat om hur hon panikartat höll fast honom i kläderna allt vad hon orkade.
De bodde på Femte tvärgatan på Brynäs och omständigheterna var knapra, pappan, vår morfar, hade tbc och vårdades långa perioder på sanatorium och det fanns inte mycket pengar. Slumsystrarna kom med kläder.
Hon kunde också berätta om när familjen i tonåren flyttade till lägenheten på Hagtornsgatan på Brynäs och sensationen med badrum inne och hela två rum och kök.
Redan tidigt, när hon själv var liten, visste hon att hon ville arbeta med barn. På barnsjukhuset där hon praktiserade som ung fick personalen inte röra barnen, vilket stred mot hela hennes väsen. Ett barn som har ont och är ledset måste man få hålla om. Det var alltid barnen som var viktigast.
Hon kom att arbeta med barn på olika vis i hela sitt yrkesliv.
Hon åkte iväg som au pair till USA tidigt 60-tal, och träffade vår pappa på båten hem och visste efter en veckas färd att hon träffat mannen hon skulle gifta sig med. Hon utbildade sig till förskollärare och blev så småningom föreståndare på ett av de första daghemmen som öppnade i Katrineholm, där familjen bodde på Skolgatan från 1974 och anordnade föräldramöten med värderingsövningar och diskussioner om föräldraskap. Hon startade Kanalen (i byggnaden med samma namn på Öster i Gävle) med förskola för flyktingfamiljers barn (och lika mycket verksamhet för de vuxna när de kom från sin SFI-undervisning) med hämtning av barnen inne i stan för att underlätta för föräldrarna. Hon jobbade med asylsökande från forna Jugoslavien, på habiliteringen, på specialskola, blev rektor när 6-åringarna skulle gå i skolan och jobbade för en samlad skoldag på Ulvsätersskolan i Gävle. Hon jobbade som handläggare mellan varven men trivdes allra bäst bland barnen.
Och så var hon en mamma, som alltid var närvarande, engagerad, med tålamod och många kramar. För fler än oss systrar. En vän till oss barn skrev nu när hon dog att ”hon utvidgade sitt mammaskap även till oss” och andra kunde berätta om den ständigt öppna dörren och hur de alltid kunde komma hem till oss. Och vi vet att hon har betytt väldigt mycket för Line, Johan och Camilla som hon blev bonusmamma till när hon träffade Börje, några år efter att vår pappa gått bort i cancer 1993.
Efter att hon blev änka som 52-åring drog hon iväg till USA som au pair, och drev sedan bland annat ett galleri hemma i huset i Gamla Gefle, samtidigt som hon på olika sätt fortsatte att jobba med barn – hon blev till exempel god man för flera barn och unga som kommit som flyktingar till Gävle. Det var alltid barnen som var viktigast.
När hon själv blev sjuk i cancer för tio år sedan led hon av att inte kunna få vara nära barnbarnen på grund av sitt nedsatta immunförsvar och när hon de senaste åren tappade alltmer av ord och uttryckssätt kunde man ändå se hur hon lyste upp när vi gick till parken och satt bredvid lekparken och barnen där. Det var alltid barnen som var viktigast.
Men hon var också en fin vän, en omtyckt medarbetare, en inkännande chef för många människor.
Vi minns hur det tog en evinnerlig tid att gå ner på stan, ideligen träffade hon bekanta, kolleger, vänner och skulle stanna och prata lite. Vi stod och tonårssuckade en bit bort.
Vi minns också de färgstarka kläderna och den starka övertygelsen om att våga vara sig själv och den stora stoltheten över oss, hennes fyra flickor.
Vi minns hennes nästan ständiga, varma leende. Det fanns med ända till slutet, hon log mot oss bara timmarna innan hon gick bort.
Hon är enormt saknad. Av många.