Björn finns inte längre bland oss. Dödsbudet kom hastigt och helt oväntat. Det känns tungt, overkligt och redan så tomt. Endast några få dagar före dödsbudet hade vi träffats, allt var som vanligt och vi planerade att tillsammans överraska Mona och Annica med att gå och äta julbord på något trevligt ställe.
Jag hade den stora förmånen att redan under slutet på 1960-talet lära känna Björn som arbetskamrat inom polisen. Under många år under 1970-talet ingick vi dessutom i samma turlag. Därför har vi tillsammans tillbringat många av dygnets alla timmar i bl.a. polisbil och hunnit lära känna varann utan och innan och ventilerat stort som smått. Förtroendet var orubbligt. Tillsammans har vi fått uppleva mycket av livets snabba skiftningar och mörka avigsidor, men också träffat helt fantastiskt duktiga yrkesmänniskor inte minst inom sjukvård och blåljuspersonal och fått känna den gemenskap som fanns och tänk så många vackra soluppgångar vi fick se. Vår sejour i filmbranschen var både rolig och intressant, men ack så kortvarigt.
Björn var en generös och tillgiven vän och kollega, en duktig polis, alltid glad och positiv. Inget var omöjligt. En glädjespridare av stora mått, full av upptåg och roligheter. Med sin underfundiga blick och varma leende kunde han leverera många tokroliga historier som lett till mycket skratt. Björn var något av expert på practical joke i de mest oväntade situationer, vart efter lärde man sig se när de skulle komma och när det var dags att hålla i hatten, för ingen kunde spela så oskyldig som Björn.
Björn kände allt och alla, han hade ett ofantligt stort kontaktnät, genom sin charm och sitt spjuveraktiga sätt hade han lätt för att skapa kontakter.
När jag nu sitter och funderar på alla dessa gemensamma minnen är det naturligtvis många som dyker upp, jag skall återge ett. Tillsammans med Britt-Marie och Annica firade vi Björns 70-årsdag i Prag. Högtidsdagen bjöd på strålande solsken, vi bestämde därför att ta en tur med s.k. hästtaxi. Naturligtvis satt Björn i högsätet. Vi åkte runt i centrum bland sevärdheter, så kom vi fram till Astrologiska klocktornet vid rådhuset, klockan var strax före 12.00, där hade det samlats hundratals turister som inväntade klockslaget och som blockerade det mesta av gatan, de flesta var japaner med sina kameror i högsta hugg. Av deras uppträdande och miner trodde dom säkert det var Tjeckiens president som i sakta mak tog sig fram genom folksamlingen. Vi har aldrig blivit så fotograferade som då. Björns min var helt obetalbar, han stortrivdes i rollen som president och ville gärna ta ett varv till.
Så, vila i frid Björn-pojken