Jag minns att min mamma ibland pratade om hur jag, då jag skulle klippas på den nämnda salongen, fick sitta på någon sorts förhöjning i frisörstolen för att komma upp i rätt arbetshöjd för frisören.
En gång blev jag klippt av en ung manlig frisörlärling, antagligen av denne Steve, för det kan ju inte ha förekommit så många andra sådana i damfrisörsalongen på den tiden, gissar jag.
Jag satt alldeles tyst under klippningen, berättade mamma.
När frisyren var klar betalade hon för det utförda arbetet och sedan skulle vi gå hem. Då släppte anspänningen och jag sa jag plötsligt allvarligt med en djup suck:
– Nu vet jag hur det känns att bli riktigt kär!
I dag 50 år senare studerar jag noga fotot med intresse. Kan denne yngling vara den som fick mitt barnahjärta att klappa lite extra?
Vad hände med Steve Andersson från Högsjö? Någon som vet?