Brandmän poserar framför slangtornet vid stationen på Drottninggatan 5, år1934 Brandchef Ejdervik fyra från vänster.
Den 30 november 1939 satt den 49-årige brandchefen i Katrineholm, Mauritz Ejdervik, på sitt arbetsrum i den gamla brandstationen på Drottninggatan 5. I bakgrunden stod radion på som ett sällskap under den nödvändiga, men inte alltid så lustfyllda pappersexercisen.
Plötsligt bryts den ordinarie sändningen och en mycket allvarsam röst förklarar att det hade hänt, som många redan befarat skulle ske, men i det längsta hoppats slippa höra.
Stalins Sovjetunionen hade anfallit vårt östra grannland Finland och var redan på god väg att bomba det sönder och samman. Anledningen var att Stalin ville erövra strategiska områden i Finland inför det väntande kriget mot Hitlers Tyskland. Det man främst intresserade sig för var Hangö i sydligaste Finland, som skulle passa utmärkt som utskeppningshamn.
I likhet med flera tusen andra svenskar tänkte inte Mauritz Ejdervik sitta och stillatigande höra om massakern i grannlandet, utan bestämde sig för att åka dit och bidra med sin kompetens på plats. Ejdervik hade visserligen ingen större erfarenhet av det militära, men hade under många år på hemmaplan fört en framgångsrik kamp mot den ”Röda hanen” (elden).
I sju veckor, januari – mars 1940 var Ejdervik chef för en 14 man stark brandkår i Hangö. Utryckningarna under den tiden var otaliga, då staden ideligen utsattes för bombningar.
Vid sin pensionering i september 1951, avslöjade han dock att äventyret i Finland trots allt inte var det han hade starkast i sitt minne efter ett långt arbetsliv som brandman. Visst, inger lever en längre tid i ett bombregn utan att påverkas för livet, men det som framförallt etsat sig fast i brandchefens minne, var dock två händelser på hemmaplan.
Dels var det den stora branden vid Fogelstad 1932, då samtliga ekonomibyggnader blev lågornas rov, medan brandmännen lyckades rädda själva slottet. Eldsvådan inträffade mitt på dagen den 1 februari och en orkan om 35 sekundmeter härjade. Kor, grisar och hästar blev lågornas rov, även om man under en kort tid hann lösgöra en del av djuren.
Mauritz Ejdervik (1891-1961). Brandchef i Katrineholm 1918-1951.
En annan händelse som av Ejdervik beskrev som en av de mest spännande var branden vid Pump separators gjuteri i Katrineholm på kvällen den 13 februari 1951. Den var spännande eftersom enorma värden stod på spel. På grund av brandkårens snabba insats, assisterad av ”Pumpens” egen brandkår, kunde dock skadorna begränsas avsevärt.
Vad som i övrigt finns att berätta om Mauritz Ejdervik är bland annat följande:
Han föddes i Uppsala den 22 september 1891, som son till en borgarbrandman.
Som ung ville han bli sjöman som sina äldre bröder, men ändrade sig då modern bad sin ende då landlevande son att stanna på landbacken. I stället blev han murarlärling, något han senare skulle ha stor nytta av i sitt arbete som brandman. Han lärde sig byggnadskonstruktion och konsten att läsa en byggnadsritning.
Elitkåren i Katrineholm 1936. Mauritz Ejdervik i mitten av första raden.
I januari 1912 blev han ordinarie brandman i Uppsala. Den 1 januari 1918 började han sin tjänst som elitkårschef i Katrineholm. Den heltidsanställda brandstyrkan bestod på den tiden endast av tre man. Resterande styrka bestod av 27 borgarbrandmän (deltid).
Vid sin pensionering 1951, hade Ejdervik haft brandmannayrket som födkrok i nära 40 år, de sista 33 som brandchef i Katrineholm.
Mauritz Ejdervik avled i cancer den 22 augusti 1961, en månad före sin 70-årsdag.