Arvid Frenzé i sin tjänsteuniform utanför Gröna Kulle. Året är 1948, ett år före han pensionering.
“Snabb i benen och alltid lika rapp i munnen”. Omdömet skulle kunna gälla många och har säkert fällts åtskilliga gånger, i de mest skiftande sammanhang. Det tillfälle det nu ska berättas om hände sig den 30 augusti 1949 och föremålet för frasen var avgående stadsvaktmästare Arvid Franzén.
Utan att veta säkert har jag inte hört talas om att någon tjänst med den titeln existerat senare.
Då Arvid Franzén föddes den 9 augusti 1882, var familjen bosatt på gården Stettin strax väster om Katrineholm, men flyttade snart in till Katrineholm. Så när som på några månader i Hälleforsnäs blev Arvid hemtrakten trogen resten av livet.
I unga år arbetade han bland annat vid SKF och som maskinist vid vattenverket. Som bisyssla ingick han även i Katrineholms brandkår.
År 1920 erhöll han anställning som stadsvaktmästare, en tjänst han bibehöll fram till ovan nämnda pensionering 1949 – i sammanlagt 29 år.
Från 1927, då staden inköpte fabrikörsvillan Gröna Kulle och gjorde om den till stadshus, hade Arvid Franzén sin fasta punkt där. Han beskrev själv sitt arbete som omväxlande och att han hade stor frihet att själv lägga upp sina sysslor, något som för många är en självklarhet i dag, men som inte var så vanligt då.
Genom sitt arbete fick han så småningom en imponerande stor bekantskapskrets. Själv var han säker på att han faktiskt träffat samtliga Katrineholms innevånare åtminstone en gång, möjligen undantaget de nyfödda.
Arbetet var också väldigt ansvarsfullt. Det var inte ovanligt att han bar med sig över en miljon kronor i portföljen då han gick i ensamt majestät mellan Gröna Kulle och sparbanken. Ett sådant äventyr skulle idag vara förenat med ren livsfara, men efter vad som är känt råkade han aldrig ut för något rån, eller ens försök därtill.
Orsaken till det är oklar, kanske var det så att allmänheten inte kände till vilka summor det bars omkring på. Det kan också vara så, att det faktum att Franzén under tjänsteutövning bar uniform avskräckte presumtiva gärningspersoner. Eller var det kanske så att människor hade mer skam i kroppen på den tiden, då det förslavande narkotikamissbruket var mindre utbrett.
Avtackning inför pensioneringen den 30 augusti 1949. Mannen med blommor i stället för huvud är drätselkammarens ordförande E. G. Gustafsson.
Vid avtackningen 1949 deltog flertalet av stadens auktoriteter och kommunalborgmästare Hilding Hjelmberg överräckte en gåva, som bestod av en flygbiljett till Finland.
I sitt tacktal förklarade Franzén att han i Finland tänkte passa på att besöka Katrineholms vänort Salo, med vilken man haft ett rikt utbyte, i synnerhet under Finlands svåra år i anslutning till senaste världskriget.
Arvid Franzén var inte någon stugsittare, utan hade genom åren besökt både Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike, men menade att resan till det östra broderlandet skulle bli något alldeles extra. Han syftade då på flygresan, en företeelse som var, på ett miljövänligt sätt relativt ovanligt för 70 år sedan.
Arvid Franzén på äldre dar. Sin sista tid i livet framlevde han på Furulidens ålderdomshem.
Även om livet som pensionär skulle kännas ovant till en början trodde Arvid Franzén inte att han skulle få några problem med sysselsättningen. Dels hade han sin sommarstuga vid Hulta och dels tyckte han ju om att resa.
Dessutom hade han planer på att bedriva minkuppfödning, något han sysslat med som hobby tidigare. Hur det blev med det senare framgår inte av historien, men ett långt liv efter pensioneringen blev det i alla fall. Han avled den 14 januari 1970, i sitt 88:e år.