Under mina första år som anställd på kommunarkivet runt millenniumskiftet minns jag särskilt en regelbunden besökare. Denna besökare var en äldre och som jag minns mycket mild dam, med vitt hår och hornbågade glasögon. Hon kom inte ofta – bara en gång om året och hennes ärende var alltid detsamma. En sekelgammal årgång av lokalpressen, som på den tiden representerades av Katrineholms Tidning, som i och för sig producerades i Eskilstuna, men var vad som stod till buds.
Den timida damen hette Kerstin Larsson, före detta journalist och litteraturrecensent. Ärendet hade att göra med hennes stora engagemang i den lokala hembygdsföreningen, i vars årsskrift hon årligen skrev en artikel om tilldragelser i trakten för hundra år sedan.
Kerstin Larsson föddes 1922 på Bryggaregatan 7. Pappan Eric var känd i stan, som innehavare av en speceriaffär som låg i samma hus som kafé Blodiga Dolken på Storgatan. Sin primära skolning erhöll hon på Västra skolan, med fortsättning på samrealskolan. Efter erövrad realexamen och ett års studieuppehåll, började hon 1940 på Högre allmänna läroverket i Norrköping, varifrån hon avgick med studenten tre år senare.
Som så många andra unga kvinnor på den tiden hade inte Kerstin någon yrkeskarriär inplanerad, siktet var i stället inställt på ett liv som hemmafru, med man och barn att sköta. Som förberedelse gick hon en kurs på en flickpension (en form av flickskola), där hon skulle lära sig bli den ideala hustrun/modern. Betygen därifrån lär dock ha visat att hennes talang var mer riktad åt det teoretiska hållet än åt praktiska hushållsgöromål.
Inte heller dök någon friare med passande manér upp, varför Kerstins mamma Thyra fick iden att kontakta Katrineholms-Kurirens grundare och chefredaktör Knut Hellberg. Hon efterhörde om det fanns möjlighet för dottern att börja på tidningen som volontär, vilket innebar att man under första tiden var i princip oavlönad och jobbade i par med en erfaren reporter. Möjligheten fanns och den 18 januari 1944 klev hon in på KK:s redaktion varvid en lång och innehållsrik karriär tog sin början.
Inom kort blev hon, enligt dåtidens normer fullärd journalist och stannade på KK till hösten 1953. Då flyttade hon sina bopålar till Örebro och erhöll anställning på Nerikes Allehanda. Där var hon länge den enda kvinnliga journalisten och fick mest skriva om hårmode och damkläder, men så småningom blev hon trots sitt genus allmänreporter. Till att börja med var det en del ögonbryn som höjdes, då en kvinnlig journalist dök upp på pressträffarna. Ändå förefaller det som att man respekterade Kerstin som det proffs hon var – sånär som på ett tillfälle, då man lär ha förlagt pressträffen till en herrturk, där kvinnor inte ägde tillträde.
Hon blev kvar i Örebro till sin pensionering, men flyttade då hem till staden som sett henne växa upp. Här blev hon snart engagerad inom föreningslivet, speciellt Röda Korset och Katrineholm – Stora Malms Hembygdsförening. I den senare var hon ledamot till 2005, då hon var svårt märkt av sjukdom.
På äldre dagar blev hon intervjuad av en annan legendarisk KK-journalist, Harald ”Haldo” Ottosson. Då berättade hon att det mesta gått henne väl i händerna under yrkeslivet, men mindes en pinsam episod då hon som familjeredaktör ”råkat dödförklara fel tant”.
Kerstin Larsson gick ur tiden den 5 september 2005.