Östra Vingåkers kyrka, färdigbyggd 1753. Den verklighetstrogna bilden är en teckning av Seth Svensson.
Jag har vid flera tillfällen berättat under vinjetten "Nostalgi” om det stora godset Eriksberg med dess vackra barockslott och dess mytiska spöke “Pinntorpafrun”. Måste erkänna att dessa berättelser varit ett resultat av lättja och lojhet hos mig. Jag är uppväxt två kilometer från slottet och har sedan tidig barndom läst och studerat det jag kommit över om vad som försiggått på godset genom seklerna.
Denna gång tänkte jag dock ge mig på något, som för mig innebär både källforskning och bläddrande i skrifter för att åstadkomma. Jag ska försöka få ned några rader om Östra Vingåkers socken med kyrka och föreningsliv.
År 2003 firade man kyrkans 250-årsjubileum, vilket skulle innebära att den stod färdig 1753, men redan 111 år tidigare 1642, byggdes ett kapell intill den plats där kyrkan står idag.
Östra Vingåker var då en så kallad kapell- och annexförsamling till Västra Vingåker. Någon regelrätt kyrkobyggnad verkar det dock inte varit fråga om, eftersom de boende i Östra Vingåker med godsherrens tillstånd fick besöka Sjöholm för att delta i gudstjänster.
År 1754, ett år efter att den nuvarande kyrkan stod klar delades Vingåkers församling i en västlig och en ostlig del och Östra Vingåker fick status av en “riktig” kyrksocken.
Bebyggelsen i nära anslutning till kyrkan var och är väl fortfarande en aning sparsmakad, men då det begav sig, fanns det mesta av livets nödtorft att tillgå. I början av 1950-talet fanns skola, samlingslokal, affär samt post- och telestation. De två senare inrymda i samma byggnad.
Inte långt från kyrkan ligger Claestorp, som sedan 1776 tillhört den grevliga släkten Lewenhaupt. Vid Claestorp fanns landets första slöjdskola och även den första jägar- och jaktvårdsskolan. Claestorps väv- och syskola, instiftad 1832, var i funktion till omkring 1930.
Som iakttagare lite grann från sidan, har jag genom åren kunnat konstatera att Östra Vingåker alltid varit en byggd med rikligt friluftsliv. Särskilt minns jag idrottsföreningen, jag tror den hette Claestorps SK och ägnade sig åt fotboll och bandy. Jag kommer inte ihåg vilket år de lade verksamheten på hyllan, men jag är säker på att de fanns åren runt 1980.
Jag minns dem väl även om jag själv aldrig varit någon sportig typ. Mitt eventuella bollsinne råkade den uttråkade förlossningsläkaren skära bort tillsammans med navelsträngen den fatala dag 1956 då jag första gången såg dagens ljus.
Claestorps herrlag i fotboll. Bilden är inte daterad, men de spelare Roland Blomkvist tycker sig känna igen är födda i mitten och slutet av 1950-talet
Det jag föll för då det gällde Claestorps SK var glädjen och frånvaron av det gravallvar som numer präglar idrotten allt längre ned i divisionerna. Jag tvivlar på om ens deltagarna själva sa att de “spelade” fotboll. Det rörde sig mer om ett hälsofrämjande motionerande på en gräsplan, där fläckig boll av läder var föremål för allas intresse.
Jag såg bara laget spela en endaste gång och då bara den sista halvtimmen. Minns inte vilket motståndarlaget var, men nu var i alla fall 20 av de 22 personerna på planen ordentligt trötta efter att redan ha sprungit i sammanlagt en timma.
Bollen såg fortfarande ganska ny ut och jag förstod att den var dyr och att man var rädd om den. Det skulle förklara att man inte alltid sparkade på bollen, utan ibland i luften en bit ifrån.
Men oavsett matchresultat fanns det som borde vara huvudingrediensen i idrott – glädje, kamratskap, frisk luft, motion och... absolut inga pengar.