Det vore förmätet att påstå att gatorna på Norr påminde om Broadway, men på en adress var det åtminstone liv och rörelse, nämligen Bondegatan 10. Där låg tidigare en byggnad där man dansade, spelade teater, såg på film och höll möten.
Historien börjar år 1899 nykterhetslogen 235 Familjevännen började se sig om efter en lokal. Man inköpte tomten för 800 kronor, varav nästan hälften efterskänktes av säljaren, baron Bonde på Eriksberg. Den andra januari år 1900 stod huset färdigt och kostnaden var nu uppe i 11 000 kronor. Godtemplarhuset som det kallades invigdes med pompa och ståt av 300 personer, vilket var vad som rymdes i huset.
För att få in kontanta medel till verksamheten hyrde man ut lokalen till filmförevisning och teatergrupper. Det sättet att finansiera var inte helt okontroversiellt inom nykterhetsrörelsen, där vissa ansåg att film och teater var ”för nykterheten fördärvliga ting”. Den första pjäsen framfördes av ett amatörsällskap från Norrköping och var ett lustspel i fyra akter. I recensionen senare kunde man läsa att aktörerna var dåligt samspelta och att sufflören kunde ha viskat något diskretare.
Eftersom projektet avlöpte bra och med rejäl vinst, beslöt man sig så småningom för en om- och tillbyggnad. Man skulle skapa ett nöjespalats för Katrineholmarna. 1915 stod den pampiga byggnaden klar och kostnaden allt som allt hade uppgått till den för tiden väldiga summan av 40 000 kronor. Det var också då namnet ändrades från Godtemplarhuset till Katrineholms Teater.
De första årens intäkter var som förväntat lysande, men sedan började det komma upp orosmoln på framgångshimlen. Man fick konkurrens av till att börja med Electrobiografen på Gersnäsgatan och teaterscenen i Folkets Hus på Djulögatan.
1926 var konkursen ett faktum och Katrineholm Teater och man tvingades överlåta fastigheten till en av borgensmännen, ingenjören Olof Kullberg-Mayer. Han sålde ett år senare till Åke Malmberg, som gjorde om huset till en renodlad biograf. Som sådan fick huset än en gång nytt namn och gick nu under namnet Rialto. Nämnas bör att det var på Rialto Katrineholmarna för första gången kunde avnjuta ljudfilm 1929.
Åke Malmberg sålde Rialto 1947 till Anders Malmström, som lade ner biografen och i stället öppnade en auktionshall. När Malmström avlidit 1969 såldes huset och tomten till AB Norrman & son, som året därpå lät riva hela rasket.
I och med rivningen försvann en del av de gamla Katrineholm och dess historia. Av det som under något halvsekel var katrineholmarnas nöjeslokal, fanns efter en tid bara en igenvuxen ödetomt, som fungerade som lekplats för barn och rastningsställe, dit traktens hundägare gick för att rasta sina hundar. Vid gatan stod en rad oklippta och risiga lindar, en kvarleva från den tid då Katrineholm var ”Lindarnas stad”.
Norrman & son, som köpt fastigheten, som hade beteckningen Asken 3, hade då de rev det gamla huset planer på att uppföra ett flerfamiljshus liknande de i omgivningen. Ännu i slutet av 1970-talet fanns den vanskötta tomten kvar till förtret för de som måste bese den. Då någon gång vände det och idag finns där välskötta radhus, som inte förargar någon.