Minns ni Badar-Anders? Nej, i ärlighetens namn inte jag heller, trots att jag numera är innehavare av de grå tinningarnas charm (nåja, det där med grå tinningar var i alla fall sant).
En äldre senior och god vän till mig nämnde namnet Badar-Anders, jag har glömt i vilket sammanhang, men det fick mig att börja fundera över vem som dolde sig bakom epitetet.
Erik Andersson, som var hans dopnamn, föddes i den lilla byn Byle, någon mil söder om Vingåker den 26 januari 1890.
I Byle började han sju år gammal sin skolgång, som på den tiden kunde se olika ut beroende på var man befann sig. För Eriks del var det varannandags-undervisning som gällde. De andra dagarna gällde det att med arbete bidra till familjens försörjning. En självklarhet på den tiden. Erik körde ett oxpar i tröskvandringen, eller gjorde bast av lindbark som blötts i sjön. Som 17-åring fanns han i jordbruksarbete på gården Vad i Vingåker och året därpå hamnade han i det yrke som skulle bli hans under resten av yrkeslivet, maskinistens.
Efter några kortare påhugg kom Erik av en tillfällighet 1915 till badhuset i Katrineholm. Tillfälligheten bestod i att hans bror Helmer, som tidigare haft jobbet avlidit och man sökte nu efter en ny maskinist. Tjänsten tillföll Erik och på den vägen var det.
Badhuset som uppfördes i slutet av 1800-talet låg i korsningen Drottninggatan-Djulögatan, på den plats där begravningsbyrån Fonus i skrivande stund är belägen. Badhuset, som även inhyste en tvättinrättning, blev så småningom, innan det revs, hemvist för Systembolaget.
Efter några år i yrket var det få som visste vem Erik Andersson var, men sa man Badar-Anders, gick det oftast upp ett igenkännande ljus.
År 1918 överlämnades badhuset av Badhusbolaget till Katrineholms stad och Badar-Anders blev kommunanställd. Han var med vid uppförandet av det “nya” badhuset vid Hantverkaregatan 1934 och arbetade där fram till sin pensionering 1955. Han hade då tilldelats Patriotiska Sällskapets guldmedalj.
Vid sidan om jobb och familj hade Badar-Anders musiken som sitt stora intresse. Under stumfilmstiden på 1920-talet, spelade han fiol på biografen Palladium, han var med och bildade Musiksällskapet 1930 samt spelade dansmusik i flera olika orkestrar.
Kommunalt var Erik Andersson engagerad i Musiknämnden, var med och bildade Sverige Kommunaltjänstemannaförbund 1925 och medlem i Odd Fellow-logen.
Erik Andersson var vital till både kropp och själ långt upp i åldern, något han ansåg sig kunna tacka en annan hobby för, nämligen släktforskningen. Att läsa uppteckningar från 1600-talet var en fin gymnastik för hjärnan.
Erik Andersson var en man som förstod att hålla sig i trim även då det gällde kroppens träning. Ända upp i 90-årsåldern kunde han så gott som dagligen ses motionera till cykel eller gående och fortfarande med den pigga glimten i ögonen.
Men till slut blev även maskinistens välskötta maskineri slitet och Badar-Anders nödgades 92 år gammal lämna sin kära hemvist på Tegnervägen 44 och flytta in på Furulidens ålderdomshem. Han hade då hunnit vara änkeman i 35 år.
Några dagar in på nyåret 1984 insjuknade Badar-Anders och inom en vecka avled han, 15 dagar före sin 94-årsdag.
Erik Badar-Anders Andersson sörjdes närmast av dottern Sonja, sönerna Harry och Hasse med familjer samt barnbarn och otaliga och kära vänner.