En mörk och regntung höstmorgon 1974 påbörjade jag min första fasta anställning. Jag var på mitt nittonde år och hade i och för sig jobbat så länge jag kunde minnas på det lilla familjejordbruket i Stora Malm. Men nu var det ”på riktigt”. Schemalagda arbetstider, lediga dagar (nåja) och framför allt lön, om än inget att skryta med.
Arbetsplatsen var Mjölkcentralens mejeri på Kerstinboda industriområde i västra Katrineholm. Dagen var en måndag och jag hade utan någon längre anställningsintervju erhållit anställning på fredagen. ”Är du bonnpojk?” utbrast den skånske förstemejeristen, ”då får du börja på måndag”. Förstod inte då varför denna bakgrund var meriterande, men så småningom förklarade förstemejeristen, som för övrigt hette Kjell-Rune att dels var ju min far delägare i företaget och framförallt visste deras ungar att kossorna mjölkade även på helgerna och i juli månad. Det senare var en antydan om att helgledighet och sommarsemester inte skulle tas för givet.
På den tiden var det framställning av smör och torrmjölk som sysselsatte största delen av den cirka hundra personer starka bemanningen. Andra yrkesgrupper var gårdskarlar, tankhallspersonal, chaufförer, reparatörer, pannskötare samt personal i mäss, linneförråd, leverantörsbutik, laboratorium och apparatsal. Har jag glömt någon lär jag väl få veta det.
Mottagen blev jag av en annan mejerist med samma inte helt vanliga efternamn som förstemejeristen. Först skulle jag ha för jobbet lämplig klädsel, det vill säga vita byxor, skjorta, jacka och högst upp på det krulliga och ”mitt-på-ryggen-långa” håret, en pytteliten mössa, som livsmedelslagen krävde skulle sitta där.
Mejeristen visade mig runt på de olika avdelningarna. Det som satt sig djupast i mitt minne är lukten i lokalerna. Det var en inte helt angenäm, men inte heller obehaglig doft, bara stark och speciell. Efter mindre än en vecka hade jag blivit van och under de följande femton åren jag var anställd lade jag inte märke till några doftfenomen.
Rundturen avslutades i den lokal där smöret kärnades och paketerades och som skulle bli min arbetsplats. Där överlämnades jag till smörmästaren (jo, det heter så), som bestod av en finlandssvensk krigsveteran, som jag tyckte både lät och såg arg ut. Under de kommande åren med honom som arbetsledare fick jag erfara att han var en man med mycket jämt humör – ständigt ilsken.
”Du ska vara på P15” sa han i stället för att ta handen jag räckte fram till hälsning. Vid den här tiden var det vanligt att ynglingar fick inkallelse till militärtjänstgöring och som det kronvrak jag var trodde jag att han menade något pansarregemente. Flera av mina kamrater var ju inkallade på P10 i Strängnäs.
I detta fall stod dock P15 för portionsbitar vägande 15 gram. Jag skulle få lära mig sköta två maskiner som tillverkade dessa kolaliknande smörbitar i foliepapper. Eller spottade fram kanske är en bättre benämning. Vid dessa maskiner jobbade jag skift i ungefär ett år, innan jag gick vidare till lite mer omväxlande uppgifter. Kan inte med bästa vilja i världen påstå att arbetsuppgifterna var roande, men vi var ett bra kompisgäng och vi tog hand om varandra. Den 15 december 1989 var mejeriepoken i Katrineholm till ända. Mjölkcentralen hade blivit Arla och jag kan än i dag längta tillbaka till tiden i ”smöret”.