Carl Fredriksson på sitt kontor. Hyllan på väggen finns idag i kommunarkivets forskarrum.
Det har förflutit några år sedan vi senast berättade om tillverkningsindustrins intåg i Katrineholm. År 1876 var orten långt ifrån någon stad. Endast ett litet, men starkt expanderande stationssamhälle, helt uppbyggt kring järnvägen och järnvägsstationen.
I Dunkers socken fanns en torparson, som livnärde sig som ambulerande skollärare. Yrkesvalet torde ha berott på att han var klen till hälsan och därför inte kunde ägna sig åt jordbruk, som var hans arv från såväl möderne som fäderne. Hans namn var Carl Fredriksson och han föddes den 31 januari 1843 i samma socken han utövade sin lärargärning i.
Som uppvuxen på landet förstod Carl Fredriksson skogens värde och att träden som växte i Sörmland var av god kvalitet och till vissa ändamål förstklassig. Drygt 30 år gammal beslöt han sig för att han skulle ägna sitt liv åt att förädla det fina virket som fanns att utvinna. För att genomföra sina planer behövde dock den fattige skolläraren en medfinansiär. En sådan fann han i August Finlöf, innehavare av järnvägshotellet i Katrineholm. Hur de träffades är obekant, kanske var det ödets sol som belyste herrarna.
Det vore förmätet att kalla det som startades invid järnvägen 1876 för fabriksverksamhet, än mindre storindustri. I de uppförda lokalerna, som naturligtvis var tilltagna i proportion till det lilla maskin- och inventarieförrådet, inrymdes då en blocksåg, två mindre sågklingor, en hyvelmaskin, en trampsvarv och tre eller fyra hyvelbänkar. Arbetsstyrkans antal uppgick till cirka ett dussin arbetare, som huvudsakligen sysslade med timmersågning och byggnadsslöjd.
Snickerifabriken med spårområdet och Fabriksgatan i förgrunden. Numera är området parkeringsplats och snabbmatsrestaurang.
Efter några år utträdde Finlöf ur firman, men verksamheten fortsatte som tidigare med disponent Fredriksson som ensam ledare.
Marknaden var god och det dröjde inte länge förrän lokaliteterna blev för små för maskiner, verktyg och personal. Ett får man förmoda angenämt bekymmer blev att man inte hann uppföra nya fabriksbyggnader i den takt verksamheten krävde.
Under 1890-talet gjordes flera stora utbyggnader av såväl fabrik som brädgård. År 1900 dominerade Fredrikssons Träförädling hela samhället och hade då en personalstyrka på uppemot 275 personer. Man tillverkade då allt från minsta taburett, till stora salongsmöbler och monteringsfärdiga trähus, som salufördes över hela världen.
Omsättningen ökade i takt med att företaget växte. I Södermanlands Nyheters julnummer år 1900 stod att läsa: ”Den årliga penningomsättningen för närvarande öfverstiger ej obetydligt en half million kr”. I samma julnummer framgår att ”Den dynamomaskin som där finnes, håller förutom fabriken södra delen av Katrineholms samhälle med elektrisk belysning”.
Carl Fredrikssons Träförädling AB, sett från ovan. I bildens vänsterkant ses Vasavägen och byggnaden som i dag innehåller Kvarnengallerian.
År 1905, då företaget stod på sin absoluta topp, var Carl Fredriksson 62 år gammal och sålde sitt företag till ingenjörerna Jacob Holmström och Roland Wengström. Två år senare ersattes Holmström av Olof Mayer, som efter giftermål med Amy Kullberg tog sig namnet Kullberg-Mayer.
1918 uppgick företaget i Svenska Möbelfabrikerna som till en början planerade att satsa stort i Katrineholm. Det då rådande första världskriget lade dock hinder i vägen och under 1920-talet avvecklades verksamheten i etapper.
Carl Fredriksson avled den 14 januari 1910, 67 år gammal. I sitt testamente gav han instruktioner om att kvarlåtenskapen ska fördelas mellan tre olika humanitära fonder.