Undertecknad på granngården Duveholm minns första gången vi träffades på hans gård. Jag följde med min fars dräng för att med häst och vagn låna två stora halmrör. Erik, 3 år äldre än jag lång, smal, med ryggsäck, glasögon och skärmmössa, kom hem från skolan.
Vi träffades på sommarkvällarna vid ”Trinda tegen”. Vår badplats vid Duveholmssjön. Där sparkade vi fotboll och badade på kvällarna efter ett svettigt jordbruksarbete. Vi höll på långt in i september. Detta liv var skönt och hälsosamt, gav kondition för livet. Erik gav mig ett foto av detta badgäng när jag fyllde 90 år.
Erik och jag cyklade med tält och sovsäckar till SLU:s sommarfester i Södermanland, men även till de många lokala festplatserna där också logdanser förekom. Erik ordnade också logdanser vid nya magasinet vid Östdal.
Han var med och jobbade på SLU:s riksting 1953 vid Djulö camping. Enligt Eriks referat i KK besöktes stämman av 40 000 ungdomar. 1945 var Erik ordförande i Östra Vingåkers SLU-avdelning och undertecknad i Stora Malms SLU-avdelning. Vi samlade gemensamt in smörkuponger (många livsmedel var ransonerade). Vi kunde inhandla 30 kg smör som skickades till det krigshärjat Finland.
Jag minns Eriks giftermål med tyskfödda Erna i Östra Vingåkers kyrka. Erna hade fått plats hos kamrer Widegren på Forssjö Bruk. Min dåvarande fästmö och jag var bröllopsvittnen och var med vid in och utmarschen ur kyrkan. Sedan skjutsade jag brudparet till festligheterna på Duveholms Herrgård och senare till de nygiftas bostad i Nävertorp.
Vintertid kom vi in i den lokala blomstrande bandyepoken, som var något nytt. Intressant bandyspel på naturis blev senare konstisbanor. Vi bildade en bandyklubb med 75 medlemmar, Djulö IF. Det blev en pokalserie med traktens 20-tal små föreningar, spel i A- och B-serier. Erik blev sekreterare i Djulö IF och Sten Axelsson ordförande. Hemmaarena var Luvsjön och ”Dalakärret”. Denna lokalt skapande bandykultur med dessa föreningar samt allsvenska bandylagen Hälleforsnäs, KSK, KAIK och Värmbol i dess bandyverksamhet engagerade säkert tusentals personer för att allt skulle fungera. Det skapade ett stort intresse, med stor publik. Det talades bandy överallt. Katrineholm tillhörde bandyeliten i Sverige. Erik som var journalist rapporterade även de mindre klubbarnas matcher. Eriks stora bandyintresse väcktes med Djulö IF och senare blev han lagledare i Värmbols A-lag.
Erik har dokumenterat, bandyn, de ideella hembygdsföreningarna, de många människornas vardag, småbrukaren som med cykelkärra fraktar ut sin mjölkflaska. Allt är samlat i en förnämlig minnesbok, Tack Erik.
Efter att ha levt ett rikt, aktivt, mångskiftande liv gick Erik bort med vacklande hälsa den 5 november vid 98 års ålder.
Jag var med vid kyrkogården när Erik begravdes i Östra Vingåkers kyrka. En mängd blomsterkransar fördes fram för att placeras på graven. Jag gick fram till kistan tog av mössan, med böjt huvud tackade jag Erik för en livslång vänskap. Och en önskan om att Erik får vila i frid.
Det hela, att se kistan med vännen Erik ligga död långt ner i marken, var något tragiskt men också en ljus känsla. Erik fick vila vid sin hembygds kyrka vars trakt han fått leva och verka i. Han blev begravd på samma plats som sina föräldrar Kerstin och Ivar, som han alltid beskrev med berömmande ord.
Minnesord