Under i stort sett hela sitt liv har Anders Nilsson vurmat för idrott, friidrott i synnerhet. När barnen var små ställde han upp med skjutsning, hjälpte friidrottsklubben att anordna tävlingar och träna ungdomar. Det var en hektisk, men rolig tid. Dessförinnan hade han både startat fotbollslag och hjälpt till på innebandyträningar. Han har gjort en stor insats för den lokala sporten, men gör ingen stor sak av det. Han verkar helst i det tysta.
– Jag är rätt nöjd med att jobba bakom kulisserna, säger han.
När barnen blev äldre bestämde han sig för att satsa på karriären som ingenjör, och lämna det ideella arbetet för ett tag. Det hela slutade med att han gick in i väggen. Det blev en tankeställare. Idag är han tillbaka i friidrottsföreningen där barnbarnen nu blivit aktiva, jobbet lämnade han bakom sig redan vid 63.
– Jag tyckte att jag kunde kosta på mig en tidig pension. Man kan jobba ända ner i graven, men det vill inte jag, säger Anders Nilsson.
Familjen har alltid legat honom varmt om hjärtat och när han valde att sluta jobba tidigt var det med dem i åtanke. Idag har han sju barnbarn och det är tack vare dem han hittat tillbaka till gemenskapen i sporten och föreningslivet
– Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med familjen. Kan jag underlätta för dem, se till att de får ihop livspusslet, så tänker jag göra det, säger han.
Återigen skjutsar han till träningar, krattar i hoppgropen, sitter i styrelsen och följer med på tävlingar.
– Man tänker på allt det som ska göras sen, men för många hinner det bli för sent. Sen kommer aldrig, säger han.
Att det blivit just friidrott som tagit upp så mycket av hans tid har varit lite av en slump, men idag tycker han att idrottens styrka ligger i gemenskapen.
– När vi åker tillsammans på tävlingar, föräldrar, barn och tränare. Det blir som en enda stor familj när man är iväg, en friidrottsfamilj, säger Anders Nilsson.
Hans engagemang slutar inte med sporten. När en isplan behöver sprutas utanför skolan är han där. Om barnbarnens kompisar behöver skjuts ställer han upp och när barnen köper nya hus är han där och renoverar så ofta han hinner, även om det är 40 mil från sommarstugan i Julita.
"Pappa är den människa med det största hjärta jag mött" står det i dottern Kristin Nilssons nominering.