Järnvägsrestaurangen (i förgrunden) och järnvägsstationen på 1860-talet. I bildens högerkant ses byggnader som tillhörde gården Stensätter.
Järnvägsrestaurangen var tillsammans med järnvägsstationen och stinsbostaden ett av de först byggda husen i det som så småningom skulle bli tätorten Katrineholm. Den tidigare bebyggelsen i trakten bestod av någon handfull mindre gårdar och torp.
När först västra och senare östra stambanan byggdes på 1860-talet, var det främst två av dessa gårdar som fick släppa till mark till spår- och stationsområdet. På Norr var det Stensätter, vars byggnader var belägna där Kullbergska huset ligger i dag, och på Söder Mauritztorp, i kvarteret Vitsippan vid Trädgårdsgatan.
Låt oss återgå till järnvägsrestaurangen. Den startades i samband med västra stambanans invigning 1862 och var från början endast en enkel 1,5-plans träbyggnad.
Den första restauratören hette August Finlöf, som redan på 1870-talet lät bygga till restaurangen och ge den en helt annan skepnad. Det var för övrigt denne Finlöf som gav ekonomiskt stöd till bondsonen och före detta läraren Carl Fredriksson då han 1876 startade Katrineholms första storindustri, Carl Fredrikssons Träförädling AB.
År 1879 var det dags för Finlöf att gå vidare i tillvaron och restaurangrörelsen övergick i Hanna Anderssons händer. Hon var en hårt arbetande restauratris, men unnade sig mer än gärna det goda i livet. Hon gick ogift genom livet och föredrog att tilltalas med det franskklingande “Mamsell Andersson”.
Även om hon inte hade någon make, lär hon inte varit obevandrad på erotikens kuperade stig. Det gick rykten om att hon och en av topparna inom Katrineholms näringsliv hade goda ögon för varandra. Då han var en tämligen gift och stadgad familjefar, gav detta ämne god och varaktig näring till byskvallret i det lilla stationssamhället.
Hanna Andersson och Leonard Linden har båda drivit järnvägsrestaurangen i Katrineholm.
År 1897 var det dags för nästa innehavare Leonard Linden, att axla ansvaret för tågresenärernas förplägnad. Han var med sina snurrade mustascher och sitt yviga manér, en man att lägga märke till. Det sägs att han mötte de avstigande passagerarna redan vid tågdörren och med en chevaleresk bugning – och på franska, hälsade välkommen till Katrineholm.
När Leonard Linden avled 1919 drevs restaurangen vidare av annan näringsidkare en tid, men kom så småningom att leva ett tynande liv.
Vi hoppar fram tre och ett halvt decennium i tiden, till december 1955, då restaurangen med tillhörande hotell likt den mytiske Fågel Fenix återuppstod. Denna gång hette krögaren S. E. Näsström, som själv stod för en stor del av inredningen i lokalerna. Därtill hade SJ satsat 200 000 kronor till ombyggnaden vartill kom en hel del underhållspengar.
Namnet källarmästaren valt för den nya attraktionen var “Hotell Linden”. Ett förpliktigande namn, med tanke på den tidigare innehavaren. Näsström hävdade dock att han inte valt namnet med tanke på föregångaren Leonard Linden, utan snarare sett namnet som en koppling till alla de lindträd som kantade stadens gator på den tiden. Vi får väl anta att det var en kombination.
Den, får man förmoda högtidliga (åter)invigningen skedde den 9 december 1955, med talande representanter från både Katrineholms stad och Statens järnvägar. Innan högtidstalen inleddes hade ett 50-tal inbjudna gäster samlats i stora festsalen och beskådat lokaliteterna samt fått information om företaget. Ett företag som levde kvar långt in på 1970-talet. Vad som sedan hände får bli en annan historia.