Skaraborgaren Lowe Knopp kom till Flen 1982, då han fick tjänsten som Pingstkyrkopastor i kommunen, och här har han blivit kvar.
– Jag trivs utmärkt fortfarande.
Efter fem år som pastor fick dock Lowe lov att sadla om yrkesmässigt. Han hade jobbat för hårt och gick in i väggen.
– Jag bestämde mig för att studera till SFI-lärare, och började sedan undervisa i både SFI och religion på Komvux. Det passade mig väldigt bra, jag trivdes med dynamiken i ett klassrum. Men det sista året blev så fyllt av datorer, datorprogram, rapportering och tråkiga konferenser att pensioneringen blev euforisk.
I ett halvår njöt Lowe av sin frihet. Gick så många långa promenader i naturen att han fick hälsporre. Men sedan började han sakna klassrummet.
– De ringer in mig vid behov, vilket passar mig utmärkt. Nu slipper jag de trista delarna och kan njuta av kontakten med eleverna. Jag som alltid älskat att resa gläds extra åt att hela världen kommit hit nu. Jag har fler vänner bland våra invandrare än som är svenskfödda.
– Och jag är fortfarande medlem i Centrumkyrkan, som vi kom att heta efter sammanslagningen av Pingstförsamlingen och Andreaskyrkan. Jag predikar ibland och har andra uppdrag i församlingen, och en gång i veckan leder jag bibelstudier för ett antal av de många kristna syrier som kommit till Flen.
Av Lowes stora hjärta och engagemang för sina sämre lottade medmänniskor märker Eskilstuna-Kuriren tydligt under besöket. Hans dörr står öppen för den asylsökande och nysvensk som behöver praktisk hjälp med svenskastudierna, som kanske behöver ett bord att sitta vid och lite lugn och ro, eller som vill prata lite och ta en kopp kaffe. Lowe ställer upp med support.
Men han har också i hela sitt liv älskat att resa ut i världen och möta nya kulturer på plats.
– Jag minns fortfarande känslan när jag var tio år och tittade på bilder från olika storstäder i världen. Vi levde under enkla förhållanden, med kallvatten och utedass på landsbygden, och jag tänkte att till New York och London och de andra metropolerna på bilderna lär jag aldrig komma. Men jag har varit i de flesta städerna nu.
Det började direkt efter lumpen med New York, och tre somrar som semestervikarierande brandman på Svenska Amerikalinjens kryssningsfartyg. Uppdraget gav intressanta inblickar i dollarturisternas lyxliv för en ung svensk.
Senaste resan, i slutet av förra året, gick till Kenya och en liten masajby, där han under två månader deltog i ett projekt som bygger upp riskcenter för de flickor som flyr från eller blir utsparkade hemifrån för att de vägrar låta sig omskäras.
– Det var hemskt att uppleva den enorma fattigdomen och höra de fruktansvärda historierna om hur det här går till. Men vi träffade fantastiska människor som engagerar sig för flickorna, och en liten bit av mitt hjärta lämnade jag kvar därnere. Mina egna enkla uppväxtförhållanden ger mig en förståelse, och en tacksamhet för allt jag har i mitt liv. Ibland kan jag tycka att vi svenskar klagar väldigt obefogat.
Under tiden som pingstpastor var Lowe medlem i Svenska pingströrelsens predikantkör, och också den tog honom med ut i världen vid flera tillfällen.
– Jag har sjungit på två världspingstkonferenser, en i Vancouver, Kanada, och en i Royal Albert Hall i London. Den senare blev en riktig upplevelse, engelsmännen kan ju det där med att sjunga.
Lowe konstaterar att han inte alls känner sig som 70, och att han trivs bra med livet som det ser ut i dag.
– Jag är så tacksam över att ha fått vara frisk, jag tror antalet sjukdagar de senaste 25 åren kan räknas på ena handens fingrar.
Några drömmar kvar att förverkliga?
– Ja, absolut. Jag har fyra europeiska länder kvar att besöka. Och jag skulle gärna se Australien. Det finns väldigt mycket att hinna med, skrattar lördagens jubilar.