Susanne växte upp i Södertälje, och drömde som många andra flickor om att bli dansös, skridskoprinsessa eller fotomodell när hon växte upp. Men valet av gymnasielinje, social service, avslöjar att omsorgsådran fanns där tidigt.
– Vård och omsorg har alltid legat i botten för allt jag gjort. Jag tar hand om andra människor, det är den jag är.
Hon tar hand om andra, men hon vill klara sig själv. Och det visade hon redan i unga år.
– Jag flyttade hemifrån när jag fortfarande gick på högstadiet. Jag och min pojkvän var 14 och 16 år gamla när vi flyttade till en egen lägenhet, visserligen nära hans mamma men vi bodde för oss själva.
Kanske hade det att göra med att hennes far var alkoholist, säger Susanne. Hon var äldst, tog ofta hand om sina tre bröder och lärde sig att bli självständig. Och att våga ta för sig.
Susanne blev själv mamma första gången när hon var 19. Och familjen flyttade söderut.
– Vi flyttade ner till Blekinge. Min pojkvän jobbade i Malmö och vi bodde på landet och skaffade grisar. Jag var ju stadstjej och hade ingen aning om det livet. Men jag tog hand om allt. Där satt jag plötsligt och hjälpte kultingar till världen.
Men efter ett år ville hon tillbaka till stadslivet. Från Södertälje flyttade familjen så småningom till Hälleforsnäs. Susanne behöll sitt jobb som vårdbiträde på Huddinge sjukhus och pendlade en tid. Tills det blev för slitsamt.
– Jag gick till bageriet i Malmköping, som då hette Upplandskubben och sa att jag tar vilket jobb som helst. Jag fick arbete ute i produktionen, och där blev jag kvar i 17 år. Jag pluggade ett av åren till behandlingsassistent, men det blev aldrig att jag bytte yrke.
Efter att andra dottern fötts inleddes Susannes fackliga karriär, och efter hand jobbade hon enbart fackligt på bageriet. Hon blev ordförande och var extra engagerad kring rehabiliteringsfrågor.
2007 tackade hon slutligen för sig. Då var Susanne gift med en chilensk man och familjen flyttade till bättre jobbutsikter – till Södertälje. Susanne, sin vana trogen, klev in på Scania utan erfarenhet och bad om ett jobb. Hon blev truckförare, och snart nog hade hennes engagemang styrt in henne i de fackliga korridorerna igen.
– Jag kände ju till rättigheterna och kunde inte hålla tyst.
Det gladde kollegorna som tacksamt tog emot en fackligt utbildad arbetskamrat, och plötsligt var Susanne invald som först skyddsombud och så än en gång ordförande på heltid.
– Det var inte vad jag tänkt, men jag trivs jättebra. Här blir jag säkert kvar till pensionen.
I dag är Susanne Santander andre vice ordförande inom IF Metall på Scania – den första kvinnan att inneha den posten. Och hon deltar i ett övergripande rehabprojekt i landet.
Men just nu är hon för andra gången i livet sjukskriven för utbrändhet. Inför senaste LO-kongressen tog orken bara slut, efter en lång period av energipåslag.
– Jo, det är väl ganska typiskt kvinnligt, man tar hand om alla andra men glömmer sig själv. Man behöver någon som säger åt en att vara mer rädd om sig själv. Men då blir man ju å andra sidan bara arg i stället.
Vid sidan av Scania är Susanne engagerad i Hyresgästföreningen i Malmköping, dit familjen flyttat åter, och har varit fritidspolitiker i Flens kommun. Sonens adhd och Aspergers tar också mycket kraft och engagemang. Och Susanne hjälper dessutom sin mamma som fått kol.
– I dag förstår jag inte hur jag orkat jobba och engagera mig så mycket i allt. Men det är samtidigt väldigt givande att kämpa för att andra ska få det bättre. Nu måste jag bara se till att ta hand om mig själv, se mina gränser och lära mig säga nej.
Var tankar du energi?
– Jag gör ju inte det, tänker alltid att "jag tar det sen". Men nu har min man anmält mig till medicinsk yoga, det kanske blir en bra start. Och det ska bli roligt med födelsedagsfest. Jag ska försöka sitta still och bara umgås.