I bostadsrättshusets hallvägg hänger både barnbarnet Tildas inramade teckningar och dottern Malins akvarell med ett fruktskålsmotiv och orden "Jag älskar dig" i en morsdagshälsning för ett antal år sedan. På en list "kryper" hennes svärmors rödsvarta nyckelpigor av sten.
– Jag är en röd person, säger Siv då det röda som lyser varmt i inredningen kommer på tal. Och faktum är att hon på 1980-talet var suppleant i landstingsfullmäktige för Socialdemokraterna.
Siv har alltid tagit ansvar. I nutid tänker hon mycket på miljön och att återanvända ting.
– Jag tycker att det är roligt att ta vara på saker och lagar hellre än slänger och köper nytt, berättar hon.
Redan i 13-årsåldern visste hon att hon ville jobba inom sjukvården.
– Jag ville prya på ett sjukhus, men så blev det inte eftersom jag inte var immun mot tuberkulos, vilket man var tvungen att vara.
Som ung, mycket ung, blev hon gravid. Läkaren skickade henne till en abortkurator, men Siv tog hellre tjuren vid hornen och berättade hur det låg till för föräldrarna.
– Jag gick bara halva årskurs nio innan min första dotter, Maria, föddes. Jag var hemmafru i tre år, innan jag fick anställning på min kusins kretskortsföretag. Några månader senare blev jag permitterad och gick en AMS-kurs för att bli kontorist, vilket inte var min grej. Men jag lärde mig maskinskrivning i alla fall.
Siv blev ensamstående med sin dotter och mötte sin blivande man Jarmo, som jobbade på Scania. Efter ett par år föddes dottern Malin. När först Sivs äldste bror, sedan mamman och till sist den andra brodern lämnade Södertäljetrakten för Katrineholm gjorde Siv och Jarmo likadant år 1980.
De bodde på Rönngatan, ett barnrikt område som passade familjen. Siv utbildade sig så småningom till undersköterska. Hon trivdes med sitt jobb på Kullbergska och även ålderdomshem, trots att det var slitsamt. Efter elva år fick hon möjlighet att fortsätta studierna genom Kunskapslyftet och pluggade vidare till logoped.
Hon är i dag en av tre logopeder på Kullbergska sjukhusets logopedmottagning och tycker om att arbeta med både barn och äldre patienter och gärna i team. Det är ett viktigt arbete, anser hon, och önskar att ytterligare logopeder skulle kunna anställas så att fler kan få hjälp.