Trots att Anna Falk som barn tillsammans med vänner satte ihop en tidning var det inte journalist hon drömde om att bli som liten.
– Jag var ofta i Skebokvarn där jag hade många kompisar, och en dag när vi lekte i skogen hittade vi en kniv i ett träd och en pinne som vi tyckte såg ut som en jaguar. Jaguarpinnen, helt enkelt. Så gjorde vi en tidning där vi skulle ta reda på det här "mysteriet" med de onda krafterna som låg bakom kniven och pinnen...ja herregud, fantasin var det inget fel på i alla fall. Jag tror den hette JP-Kuriren, eller något sådant, efter jaguarpinnen då, säger hon och skrattar kort innan hon fortsätter.
– Jag ville länge bli läkare, som min pappa. Barnläkare, och bota barn, en sådan där duktig läkare som gör att barn inte tycker det är läskigt att ta sprutor ens.
Det plingar till i mobilen. Anna trycker bort samtalet, säger att hon får ringa upp senare. Det är många som vill ha tag i henne.
– Jag tänker på det ibland, hur man hanterar vardagen med att vara ständigt nåbar. Det är svårt. Vi har ett samhälle där det känns som allt går snabbare och snabbare, särskilt i den här branschen. Jag måste alltid kunna svara på utgivarfrågor, och har svårt att slita mig. Om jag ser en diskussion på Facebook till exempel är det ju svårt att vänta tills man är på jobbet med att svara, när man är den som sitter inne på svaret. Men jag jobbar på det.
Anna Falk beskriver sig själv som en sådan som inte planerar särskilt långt i förväg. Saker får bli som de blir, och blir de fel får man göra något åt det.
– Jag har liksom hittat rätt utan att veta att det var hit jag var på väg, säger hon och byter ställning på stolen. Knäpper händerna och placerar dem på bordet.
När hon gick gymnasiet blev det samhällsprogrammet i Katrineholm, efter en lärare sagt att de som gick natur var tvungna att plugga flera timmar om dagen.
– Det var jag inte så sugen på, så det blev samhäll. Efter studenten fick jag välja att antingen läsa naturvetenskapligt basår, eller ge upp läkartankarna. Det slutade med att jag började plugga på internationella ekonomiprogrammet med tysk inriktning i Uppsala. Det var organisationsteori och arbetsmiljöfrågor, och jag tyckte det var väldigt roligt.
Men så dök en annan öppning upp, som gjorde att Anna hoppade av.
– Eller jag tog ett sabbatsår som aldrig tog slut kan vi säga. Min bror fick nys om ett program på högskolan i Kalmar, det som nu är Linnéuniversitetet, som var inriktat på medieproduktion. På den här tiden var ZTV stort och jag tänkte att programledare skulle vara ett kul jobb, säger hon och skakar snabbt lite ironiskt på huvudet och himlar med ögonen. De bruna lockarna flaxar fram och tillbaka innan hon hämtar upp dem med fingertopparna och tämjer ner dem bakom öronen igen.
Efter första året på utbildningen fick Anna sommarjobb på Katrineholms-Kuriren.
– Då fick jag upp ögonen för skrivande journalistik, att det kunde vara roligt. Innan dess var jag mest intresserad av TV och radio.
Under tiden i Kalmar var Anna ofta hemma i Sörmland. Dels för att hon är ganska hemmakär, men också för att hon här hade pojkvännen Jonas, som hon träffat sista året på gymnasiet i Katrineholm. Numera bor de tillsammans och har två barn ihop.
– Han gick på KTS, och vi träffades på ett uteställe som inte finns längre, som hette Othello.
Under den här tiden hade hon ett extrajobb på Folket i Flen, som då var en sexdagarstidning. Via en praktik på en webbyrå och ett vikariat på nyhetsbyrån PM Feature blev hon sedan anställd på Södermanlands Nyheter.
– De sökte någon som skulle vara 25 eller yngre som skulle bevaka frågor som berör unga vuxna. De ville ha en föryngring på redaktionen. Det var ju tur för mig, jag skulle fylla 25 och slapp konkurrensen från en massa äldre skickliga reportrar som annars hade kunnat söka den tjänsten. Så jag fick fast jobb bara 8 månader efter jag gått ut. Det är ganska ovanligt.
Ganska snart övergick hon från bevakningen av unga vuxna till att hoppa in som nattchef, redigerare och på andra ställen där hon behövdes. Snart efter det fick hon positionen som nyhetschef och strax därpå som redaktionschef.
När jobbet som chefredaktör blev ledigt, och hon erbjöds platsen, var det självklart att tacka ja. Tidigare har endast två kvinnor innehaft medledarskap under tidningens 123-åriga historia. Hanna Österberg tog på 20-talet över som vd och ansvarig utgivare under några år när maken Gustav dog, och Catharina Håkansson Boman var politisk chefredaktör under 2000-2006 när chefredaktörskapet var delat.
– Dels kände jag att det var rätt för både SN och mig, vi blev just då av med flera höga chefer samtidigt som vi stod inför flytt och organisationsförändringar. Dels är det en rolig roll, här kan jag kombinera det jag tyckte var roligt på ekonomiprogrammet med journalistiken. Visst finns det en osäkerhet ibland, men det finns ju massor med människor som är chefredaktörer och kan de så kan jag, säger hon och ler snett. Tystnar, funderar, och ser allvarlig ut.
– Sedan ville jag också att mina barn, min son med, men kanske min dotter främst, ska se att man kan vara kvinna, under 40, eller ja, över 40 från och med i dag då, och chef. Det är viktigt.