Man ser platsen där Mene låg om man stannar på vägen utanför Knutstorps nedlagda skola och blickar ut över gårdarna mot Bresäter. Där har man platsen ett par hundra meter bort. Strax intill finns en träddunge och där låg det på 1920-talet en dansbana.
Vi förflyttar oss tillbaka till 1840-talet. Det är vår i luften. Lärkan drillar över de ännu till stor del snötäckta täpporna. Vinden är isig trots att solen gör sitt bästa för att värma. Från takets södersida droppar tunga droppar, en efter en. Dagsmejan rår.
Människorna i Löfsätter är slitna efter en hård vinter och väntar på att våren ska komma med en ändring. Mjölet har sedan länge ransonerats för att räcka vintern ut. Barnen, liksom de vuxna, har magrat under de kärva månaderna. ”Om jag som backstusittare ändå hade haft en aldrig så liten täppa och en ko, så skulle livet vara så mycket bättre” tänkte husbonden där han var på väg till sitt dagsverksjobb.
Han var på väg till arbete men hemma i stugan låg hans hustru Ingrid Olsdotter med födslovåndor. Just idag den 27 april i detta nådens år 1841 skulle det komma en ny liten familjemedlem i Löfsätter, backstugan som låg på Kaflinge ägor. Det var inte första barnet i stugan och skulle inte bli det sista heller. Ingrid hade räknat med ett majbarn, men nu blev det inte så. Barnen motades utomhus när det var dags för födsel, vilket de inte hade något emot. Ute fanns det plats för lekar. Inne skulle man alltid vara stillsam sade föräldrarna. Så kom stunden när det nya lilla livet anlände. Det var en liten parvel, klen och ynklig. Men han levde!
Det nya lilla barnet fick heta Anders. Att få något hull på gossen var nästintill omöjligt. Trots att han åt förblev han liten och klen. Sen med att gå var han också. Talet artade sig bättre, så inte var han klen i huvudet.
Åren gick och det blev dags för skolgång. Inte blev det någon reda med undervisningen som skedde i någon bondstuga. Det var inte skola varje dag och terminerna inte så långa. Skolstadgan hade trätt i kraft 1842 men det betydde inte att det fanns tillgång till ordentlig skola och undervisning för Anders. Socknen dröjde än många år med att bygga byskolor.
Lille Anders klarade sig trots det bra och tyckte det var roligt med skolan. Han deltog just inte i de andra skolbarnens vildaste lekar, för han orkade inte så mycket.
När Anders var 16 år var det dags för konfirmation. Man betraktades som vuxen nog att börja arbeta när konfirmationen var avklarad. Vad stod till buds? Anders tog tjänst som dräng hos Anders Nilsson i Lundbyskog. Att vara dräng kräver sin man och Anders var fortfarande klen och hade en svag kropp. Att hävda att man inte orkade arbeta var inget alternativ, så Anders stretade på, så gott han förmådde.
Ett par år efter att han började arbeta, utbröt en stor eldsvåda i en grannby. Det budades efter så mycket släckningshjälp som kunde uppbringas. Anders var en av dem. Han slet hårt med att hjälpa till. Sprang med vattenhinkar så svetten lackade. Törsten trängde sig på, och han drack iskallt vatten. Alldeles utmattad föll han ihop och somnade ute i det fria. När han vaknade upp kände han sig stel och konstig och mycket, mycket trött.
Efter denna pärs tog det lång tid för Anders att något återhämta sig, men han fortsatte sitt arbete hos Anders Nilsson.
Det gick till påföljande sommar, då nästa bekymmer kom. En svår gikt i benen slog till. I det längsta kämpade Anders med att arbeta, men till slut gick det inte längre. Han var tvungen att sluta sin tjänst och flyttade hem till föräldrarna i Löfsätter. Han hjälpte till med lite av varje, men den klena kroppen satte många gånger stopp för arbetsinsatser.
Det var vinter. I februari kom stora mängder snö som behövde skottas, vilket Anders hjälpte till med. Snöskottning är tungt och Anders blev trött och genomsvettig. Viljan var större än krafterna och Anders tog ut sig alldeles, så mycket att han efteråt blev sängliggande. Att ta sig ur sängen på egen hand var otänkbart. Han fick lyftas ur den. Det konstaterades att han fått reumatisk feber och låg i sjuksängen till slutet av april.
För att få tillbaka hälsan, samlade goda vänner och grannar in pengar, så att Anders kunde vistas på en kurort. Således tillbringade Anders tre somrar i rad på Medevi Brunn. Tyvärr var han efter det fortfarande klen, ofärdig och giktbruten.
Så en dag kommer pastor Stenbeck för att göra ett sjukbesök hos Anders. Stenbeck har fått vetskap om Anders tillstånd och då han värnade mycket om sjuka sockenbor var det självklart med besök hos Anders. Efter diverse diskussioner, förstår Stenbeck att något mer kroppsarbete blir det inte för Anders. Det är han alltför oduglig till. Därför föreslår Stenbeck att Anders ska samla några barn och läsa med dem, för som han uttryckte sig” därtill behövs inga kunskaper”.
Anders slog ifrån sig och hade många invändningar, men när ytterligare några gummor var av samma åsikt som Stenbeck, tackade Anders ja till erbjudandet. Därmed började hans bana som skolmästare.
För sin arbetsinsats fick han mat, husrum och vedbrand men inga pengar. Anders yrkade på att något litet behövde han till kläder m.m. även om han levde ett enkelt liv. En förändring i lönehänseende skedde. Han fick istället flytta omkring och bo hos barnens föräldrar, en vecka i taget med mathållning där han bodde. I kontant lön erhöll han 2 öre i veckan av varje barn där han för tillfället bodde och 5 öre av vart och ett av de andra barnen. Så levde Anders under ett år.
Som jämförelse kan nämnas att skollärare Thunberg i Högsjö skola hade, när han anställdes 1842, lön enligt följande: bostad om fyra rum och kök, nödiga uthus, trädgård, möbler till två rum med sängkläder och sänglinne, fri tvätt och uppassning, tre lisspund ljus, kontant lön 300 Riksdaler, 11/2 tunna vete, 6 tunnor råg och 365 kannor mjölk. Noteras skall att Thunberg hade en akademisk utbildning.
Året därpå, troligen 1865, blev Anders småskollärare i Berga och Lunda skola. Om småskolan läste i Berga var folkskoleundervisningen i Lunda och vise versa vartannat år. Lönen bestod nu av husrum och ved i skolhuset samt 125 kronor kontant. Året därpå ökades lönen till 275 kronor. Anders mor Ingrid bodde i Löfsätter, en fjärdingsväg från en av skolorna. Hon lagade mat till Anders som han sedan förvarade i en koffert. Mjölk köpte han i närheten.
1873 gifte Anders sig med Johanna Matilda Adolfsdotter som var född 10/2 1849 i Nästorp Gölstugugruva i Floda socken men kom närmast från Skalunda i Sköldinge. De bosatte sig i Lunda skolhus.
Anders skötte folkskolan i Lunda under två och ett halvt år Därtill blev han mer eller mindre tvingad. Han protesterade och ansåg att han hade för små kunskaper till detta men hans protester hjälpte föga. Under åren i Lunda skolhus föddes makarnas två första barn Karl Hilder 1874 och Hilda 1875.
Till småskolan i Mene kom Anders 1876. Skolan var inrättad i en av de två Menegårdarna som låg under Bresäter. Skolan var inrättad i en gammal bondstuga som var så bristfällig att man kunde sticka handen genom väggen om man tog bort de istoppade trasorna. Vintertid var ständig rimfrost under sängen. Innanfönster fick Anders vänta på i flera år. Barnen fick sitta på gamla trasiga långbänkar.
Den ved som ingick i lönen räckte aldrig till. Anders, hans hustru och de små barnen frös ohyggligt. För att hjälpa upp vinterns vedbrist brukade familjen hjälpas åt att plocka pinnar i närliggande hagar på sommaren.
Det var inte hälsosamt för Anders att frysa sig så genom höst, vinter och vår. Hans gikt blev bara värre. Snart kunde han inte ens gå normalt från bostaden till skolsalen. Endast om han gick baklänges kunde han ta sig fram.
Med hans lilla lön levde familjen närmast i armod. Dessutom kom nya familjemedlemmar till, vart och vartannat år. Efter Hilda kom Gustaf Filip 1876. Han föddes i oktober alltså strax efter att familjen flyttat till Mene småskola. På hösten två år senare anlände Adolf Gerhard. I 18 månader fick Johanna vila från barnafödande, men på våren 1880 var det dags för Gerda att komma till världen. Vilan blev inte lång för den stackars kvinnan, för året därpå i oktober får de fem syskonen en liten bror, Emil.
Nu kan man tro att det var slut på att utöka familjen, men icke. Johanna fick ett uppehåll från oktober 1881 till juli 1885 vilket hon mer än väl behövde. Gossebarnet som då kom till världen fick namnet Karl Edvard. 1887 utökades barnaskaran återigen. Nu med Anna Ottilia. Efter Anna kom Erik Astley men inte förrän 1890 på våren. Alldeles på nyåret 1892 föddes Ebba Alfhild som blev det sista av Anders och Johannas barn. Tio barn på 18 år måste varit påfrestande för Johanna. Särskilt när man betänker att de hade det så fattigt. Hur ofta fick familjen äta sig riktigt mätta? Hur var det med undernäringen? Och denna usla bostad!
Man kan dock glädja sig över att alla barnen överlevde och levde länge. Tre av syskonen dog i 90-års-åldern. Gerda dog när hon var 37. De övriga vid varierande ålder.
Att försörja en så stor familj på den lilla lön Anders hade var ett konststycke i sig. När sista barnet kom till världen var den äldste, Karl Hilder, 18 år.
Anders stretar på med sin lärargärning. Hans kära hustru Ingrid dör 1896 i en magsjukdom, ännu inte fyllda 47. Ett stort slag för Anders. Lilla Ebba, den yngsta, var bara fyra år. Det gällde för syskonskaran att hjälpas åt med alla göromål som fordrades. Eldning, mat, tvätt, sköta småsyskon och tusen andra saker. Anders hade sin tjänst som tog sin tid. Dessutom var han ofärdig så hans arbetsinsatser var begränsade. Karl Hilder var vid moderns död anställd som militär. Han började vid unga år som volontär och satsade på en militär karriär. Avancerade så småningom till löjtnant. De äldsta syskonen, särskilt Hilda som då var hemmavarande, fick ta ett stort ansvar för att hålla ihop familjen. Fattigvårdens omhändertagande ville man undvika.
Anders lön höjdes så småningom till 50 öre som inskrivningspeng för vart och ett av böndernas barn. Det högsta lön han någonsin kom upp i var 400 kr kontant.
Efter många års slit fick Anders pension av församlingen. Han fick också 70 kr årligen från småskollärarnas ålderdomsunderstödsanstalt. Det totala pensionsbeloppet uppgick till 11 kr och 60 öre per månad. Till detta kom 26 kg rågmjöl och 4 kg vetemjöl varje månad. Av den pensionen skulle sju personer köpa mat, kläder, betala hyra med 40 kr samt skaffa ved till ett pris av 20 – 24 kr famnen.
Skolrådsordförande Ekström begärde att Anders, från församlingen, skulle lönas med 325 kr plus hyresersättning. Det motsatte sig dock församlingens ledamöter och avslog begäran. De ansåg att det fick räcka som redan var.
Det hände alltför ofta att det utlovade rågmjölet var utbytt mot rågkli. Därför begärde Anders att han skulle få pengar istället för mjöl vilket beviljades.
Med många munnar att mätta och en otillräcklig pension räckte inte pengarna till. Ett år var det extra besvärligt och då var Anders tvungen att sälja sin chiffonier, bykkar, bykgryta och vävstol för att köpa ved. Vid bouppteckningen efter hustrun värderades chiffoniern till 3 kr, bykgrytan 2 kr och vävstolen 6 kr. År 1904 på hösten var hyran uppe i 100 kr. För detta usla hus!!!
Tiden gick och barnen växte upp. En efter en flyttade de hemifrån. Några stannade i trakterna, andra sökte sig längre bort. Trots de enkla förhållandena gick det bra för alla syskon i sina yrkesutövningar. Karl Hilder blev som tidigare nämnt löjtnant, Hilda affärsinnehavare. Gustaf Filip blev postanstaltsföreståndare, Adolf Gerhard fotograf, Gerda Matilda städerska, Emil trädgårdsmästare, Karl Edvard också han fotograf, Anna Ottilia hushållerska, Erik Astley ladugårdskarl och gårdskarl och om den yngsta, Ebba Alfhild, finns inga uppgifter. Alla utom Hilda och Gerda gifte sig men båda fick varsin dotter.
Den mest namnkunnige av barnen blev dock sonen Gerhard som föddes 1878. Han visade sig redan som ung vara en god underhållare. Gerhard reste omkring ensam eller tillsammans med en kamrat och uppträdde på marknader med monologer och andra upptåg. Man får förmoda att man ofta kunde få höra dem på Åsens marknad i Vingåker. Gerhards artistnamn blev Lars Ersa i Vrålinge, med ett ortsnamn som uttalas med den bredaste Vingåkersdialekt. Vykort, som med ett modernt ord kan kallas ”idolbilder” trycktes och såldes av Lars Ersa.
Gerhard och ett par av bröderna bytte efternamnet Andersson till Sjöström. Gerhard började måla, både i pastell och olja. Ett av de allra tidigaste verken var ett motiv av Mene skola som Vingåkers hembygdsförening har i sin ägo. Senare blev han mer driven som målare och valde motiv som gårdar, blommor och natur. Så småningom flyttade han till Eksjö i Småland och blev fotograf. Han hade egen ateljé under några år och det finns många bilder som bär hans stämpel. En tid i slutet av 1920-talet bodde han Torshälla och 1932 bodde han hos en bror vid Malmviken utanför Stockholm. Där bodde han med hustrun Ida och barnen. På ålderns höst blev han sjuklig i lungsot. Sina sista år levde han mycket enkelt och tycks ha fått hjälp med bostad och uppehälle av sina syskon.
Åter till den gamle skolläraren. På nyåret 1905 gjordes en kontantinsamling till Anders. Några skänkte även bränsle. Det berättas att när Anders Andersson en afton satt vid en värmande brasa och också hade hopp om att få ett gott mål mat, då utbrast han med tårar i ögonen: ”Aldrig kunde jag väl tänka, att jag skulle få det så gott!”.
Bara några månader fick Anders njuta av att kunna värma sig och köpa sig mat så han inte behövde svälta. Den 25 februari 1905 dog han av hjärtförlamning som diagnosen löd d.v.s. ett plötsligt upphörande av hjärtverksamheten.
När Anders tid som skolmästare var slut, var det också slut med Mene småskola. Barnen fick istället åka tåg från Högsjö station till Bilsbro station och sedan gå den lilla biten till Berga skola. På 1920-talet byggdes Knutstorps skola bara ett hundratal meter från där Mene småskola tidigare låg. Barnen behövde inte längre åka tåg till skolan.
Efter Anders död revs Mene småskola där han och familjen hade bott. Huset ansågs vara alltför dåligt som bostad.
Enligt Anders själv fanns det ingen lärare som hade det så uselt som han och man är mer än benägen att hålla med.