Det luktar varm granskog i naturreservatet där Femörefortet ligger. Dagens huvudperson står dock inte att finna.
– Letar du efter Per? Han är nere i anläggningen. Vi har haft problem med telefonerna och nätet hela dagen, säger Anne Rödseth, fru till Per och den som har hand om museets shop och fik.
Hon leder vägen, runt 20 meter ner i marken, genom gångar, luftsluss, matsal, sovsal tills Per dyker upp tillsammans med telefonreparatören. Telefonerna har precis dragits i gång igen.
– Vi går väl upp igen? Det är rätt kallt här nere, säger Per och nu bär det ut i solen igen.
På vägen ut kan Per inte låta bli att ikläda sig rollen som guide – något som han hänfaller åt flera gånger under intervjun när han ser en besökare som ser undrande ut, eller som pratar om fortet.
– Det är svårt att låta bli. Jag har ju guidat tusentals turer här.
Per är född i Jönköping, men uppvuxen i Sandviken. En svag dialekt finns kvar. Namnet Rödseth är norskt, farfar var norrman och flyttade till Sverige några år innan Unionsupplösningen. Efter värnplikten började han studera till civilingenjör i Uppsala, där han och Anne träffades.
– Jag bodde i korridor med bara en massa killar. Så fick vi reda på att det skulle flytta in tjejer i korridoren efter sommaren. En dag stod en gladlynt blondin i det gemensamma köket. Det var Anne.
Efter tiden i Uppsala fick Per jobb på ABB i Västerås, och flyttlasset gick dit. Men bara några år senare gick flyttlasset igen, den här gången till Oxelösund.
– Det var ett lätt beslut. Vi trivdes inte så bra i Västerås, det var lite stort för oss, vi ville hit, till havet. Jobbet var helt nytt också – att datorisera järnverket. Senare blev jag teknisk chef, men jag har alltid varit intresserad av automation.
Hela livet har Per haft ett intresse för försvar, och haft en fascination för kalla kriget.
– Ett särskilt gott öga har jag haft till flygvapnet. Det är den häftiga tekniken. Men även tåg och fartyg intresserar mig. Jag är väl ett typiskt ingenjörsämne, säger han och ler.
2001 fick han se ett upprop i tidningen för att rädda Femörefortet från att rivas. Per blev intresserad direkt.
– På den tiden demonterades försvaret och massor skulle rivas, även anläggningar som var så nya att färgen knappt torkat. Vi höll på och tragglade med myndigheter, och ville göra det här till ett museum.
Men det krävdes en djärv kupp för att få idén att realiseras.
– Vi fick tag i nycklarna och skrev ut i tidningarna att vi skulle ha öppet en helg. Tusentals kom! Då förstod politikerna att det fanns ett intresse, och 2003 kunde vi öppna.
För åtta år sedan bytte Per Rödseth och Tom Linder roller, och Per gick från att ha varit vice till ordförande. Han hoppas få fortsätta i många år till, med både ordförandeskapet och sitt engagemang i andra föreningar. Per är bland annat Viggeninstruktör på F11-museet och revisor i föreningen Sörmlands Veteranjärnväg.
– Så länge det här är kul fortsätter jag – och det är kul. Tidvis jobbar jag och Anne mer än heltid, men man måste hålla i gång som pensionär, annars går det snabbt utför, säger han med ett skratt.