Pappa älskade att segla och längtade efter att få båten i sjön varje vår. Klart att han ska ha en segelbåt som bild i begravningsannonsen. Och på kistan i kyrkan står ett fotografi på pappa när han lyckligt hissar segel.
Ja, så kan det mycket väl se ut när anhöriga numera på olika sätt försöker göra döden och begravningen mer personlig.
– Begravningen kan upplevas anonym när man bara ser en kista. Hur kan jag veta att det är Kalle som ligger däri? Då kan de personliga attributen hjälpa de anhöriga ska förstå att det verkligen är en begravning för just den här personen.
Anna Davidsson Bremborg är präst och docent i religionssociologi och har forskat en hel del kring våra nya begravningsseder. Hon tycker att man kan spåra trenden med mer personliga begravningstraditioner 20– 25 år bakåt i tiden.
– Det är tydligt att anhöriga numera vill välja musik själva och gärna också ha saker på kistan som speglar personligheten hos den döde.
Vid förra sekelskiftet snickrade många fortfarande sin egen likkista och folk dog hemma i sängen. Sedan flyttade döden in på sjukhus och blev på det viset mer opersonlig. Anna Davidsson Bremborg tror att de nya traditionerna kan vara ett sätt att ta tillbaka döden och göra den mer personlig igen.
– De flesta som dör i dag är gamla eller sjuka och har vårdats på sjukhus sista tiden. Efter dödsfallet tas de sedan om hand om begravningsentreprenörer. När man låg lik hemma i vedboden i väntan på begravningen var det lättare för de anhöriga att förstå att det var mamma de tog avsked av.
Anna Davidsson Bremborg har också tittat närmare på hur internet påverkat våra traditioner kring döden. I dag omvandlas många facebooksidor till minnessidor över den döde och på Youtube kan man leta sig fram till mängder av minnesfilmer över både kända och okända döda.
– I dag är det väldigt enkelt att göra en minnesfilm med ljud och bild och lägga ut på en egen minnessida. Det här sker framförallt när yngre människor dör och det är ofta kompisar eller syskon som står bakom sidorna. Jag ser det som ett alternativ till minnesorden i dagstidningarna som ofta handlar om äldre människor som nått en viss status och position i livet. De här minnessidorna kan tillägnas vem som helst och på det sättet är det en slags demokratisering av döden.
I sitt arbete som präst har Anna Davidsson Bremborg aldrig behövt säga nej till anhörigas önskemål om särskild musik eller personliga attribut för att hon ansett att något inte passat på en begravning. Något hon däremot märkt av är att allt fler väljer att avstå från begravning helt och hållet – ibland för att det finns så mycket osämja i familjen.
– Det är många som ger uttryck för att det handlar om konflikter och att man inte ens klarar av att vara på en begravning tillsammans. Kanske höll människor masken bättre förr, eller så har det med nya familjebildningar att göra och de konflikter som kan uppstå i samband med sådana uppbrott. Det kan ju också handla om att de anhöriga tycker att de faktiskt redan tagit farväl på ett bra sätt, till exempel vid dödsbädden, och inte behöver en begravning.
Fotnot: Detta är den sista delen i artikelserien Döden i Sörmland. Övriga delar var införda den 24 mars, 7 april och 13 april.