Zaki Hussein sticker nyckeln i låset och hittar snabbt lampknapparna i mörkret i Duds danslokal på Fredsgatan. Här övar revygänget sina danser och sketcher och spelgelsalarna har blivit som ett andra hem för Zaki. Revygänget är till viss del ett substitut för familjen han saknar. 

– Pappa gillade inte att jag dansade så jag ljög och sa att jag skulle på fotbollsträning istället. När han upptäckte det fick jag utegångsförbud.

Situationen hemma blev till slut ohållbar av flera skäl och Zaki Hussein var 17 år när han valde att flytta hemifrån och stå på egna ben. Då dansade han i gruppen Focus team som tog sig till riksfinal i tävlingen Danskarusellen. Året efter dansade han tillsammans med Cia Ronach på Lyckliga gatorna i Katrineholm och det ledde så småningom till en plats i Katrineholmsrevyn. 

Artikelbild

| Stipendiaten Zaki Hussein laddar för en ny revysäsong.

– Jag är lite av en joker och vill testa allt. I år ska jag vara med i en sketch också, för första gången. 

Nu är det är tredje året med revyn. Zaki Hussein ingår i dansensemblen och koreograferar till afrikanska rytmer. Det har uppskattats både av publiken och av juryn i revy-SM där dansnumret Wakanda gick till final 2019. 

– Vi vann folkets hjärta och vi kände oss som vinnare fast vi inte vann.

På Dud är han kursledare för afrobeat tillsammans med några andra.

Artikelbild

| Zaki Hussein älskar att dansa.

– Jag önskar att fler från andra kulturer, gärna killar också, börjar dansa. Jag vill sudda ut klasskillnader.

Zaki Hussein möter ibland unga tjejer och killar som inte vågar dansa på grund av att föräldrarna inte tillåter det av traditionella skäl.

Artikelbild

| Zaki Hussein

– I Somalia dansar man inte sedan det blev krig, innan dess fanns det både teater och dans. Men kriget har varat i 20 år och normen har följt med till västvärlden.

Zakis pappa var den första i familjen som flydde kriget i Somalia och hamnade i Katrineholm. När asylprocessen var klar kunde några av barnen komma efter. Zakis mamma och en syster hamnade istället i Uganda och Zaki har inte lyckats få hit henne.

Artikelbild

| Zaki Hussein

– Jag fick avslag när jag var 18 år med motiveringen att då behöver man inte sin mamma. Men man behöver alltid sin mamma. 

Zaki stöttar henne ekonomiskt och de har kontakt i princip varje dag via internet. På frågan vad han drömmer om i framtiden finns det bara ett svar.

Artikelbild

| Zaki Hussein

– Jag vill träffa min mamma. Nu är det elva år sedan vi sågs.

De krokiga vägarna i livet har Zaki Hussein lärt sig hantera med ett leende. I Somalia hade han inga framtidsdrömmar, allt handlade om att överleva dagen och att fly mellan olika platser, undan bomber och skottlossning. När han landade i Sverige öppnade sig möjligheter och Zaki minns första tiden i skolan.

– Allt var nytt. Jag har alltid varit nyfiken och även om jag inte kunde prata svenska så försökte jag få kontakt med andra. 

Engelskkunskaperna och fotbollsintresset underlättade och han upplevde aldrig några svårigheter att få svenska vänner när han väl blev placerad i en vanlig klass.

– Man kommer långt med ett leende. Ler man ofta så mår man bra också. 

I dansen får Zaki utlopp för sin energi och laddar samtidigt batterierna.

– Man känner sig fri och glad och kopplar bort alla andra tankar. 

I augusti överraskades han rejält när kulturnämndens ordförande Cecilia Björk (S) kallade upp honom på scenen vid Lyckliga gatorna i Nävertorp. Då tilldelades Zaki Hussein årets Märta Berqvist-stipendium på 10 000 kronor, bland annat för att han fått en viktig roll som förebild för många ungdomar i Katrineholm.