Hemma i mexitegelvillan på Öster har tidigare lagmannen Carl-Edvard Sturkell sitt eget universum. 

– Jag jobbade ända tills jag var 89 år, har skrivit en bok och åtminstone 1000 domar. Nu sköter jag mig själv mest och betalar räkningar. Jag har haft tur i livet med en lycklig barndom och ett jobb jag har trivts med. Jag läste nyligen om en dam som var 101 år och hoppade fallskärm, där ligger man ju i lä. Jag är tacksam om jag kan gå i trappan här hemma, skojar han.

Med ett händelserikt liv bakom sig ser han till att hålla sig à jour med sin samtid.

– Datorn fixar jag och den är bra att ha. Jag mejlväxlar med vänner och bekanta, fast jag har struntat i Facebook och Twitter för då skulle man träffa på herr Trump och det vill jag inte. Man blir onekligen orolig över framtiden och hur det ska gå för mänskligheten. 

Från tiden som lagman är de dråpliga anekdoterna många. Som den där gången, när han på hemväg från tingsrätten, mötte a-lagarna han ofta förmanade i rätten att inte dricka för mycket.

–  Jag hade handlat och bar två paket mjölk under armen. När de såg mig sade de "Drick inte för mycket nu lagmannen", berättar Carl-Edvard.

Han säger att Katrineholm var rena idyllen när han började döma som tingsnotarie 1951.

– Det var mest trafikbrott tingsdagarna i ända och varenda dikeskörning och krock skulle åtalas. Visst fanns a-lagarna, men de var rätt snälla och beskedliga. Det var fortfarande en idyll när jag slutade som lagman 1990, men jag blir förskräckt och oroad över hur brottsligheten har utvecklats och skjutningarna som varit är väldigt oroande. 

Den slagfärdiga humorn har han i behåll, men efter en gråstarrsoperation har Carl-Edvard förlorat synen på ena ögat.

–  Jag läser så mycket jag kan innan jag blir blind på andra ögat också. Just nu glädjer jag mig åt nya Julitaboken. Jag började med avsnittet från tiden då morfar var förvaltare på Julita gård.

Den kommande 95-årsdagen den 2 november ska firas med öppet hus. I annonsen i Katrineholms-Kuriren står det "Eftersom min son Erik vill träffa mina vänner och bekanta har jag bestämt mig för mottagning vid arrendatorbostaden vid Stora Djulö".

–  Ja, Erik tyckte det var tråkigt om det bara blev jag och han. Jag brukar fylla år var femte år och då har jag kalas. Jag skrev i annonsen att gästerna ska tänka på Läkare utan gränser så de inte släpar med sig en massa blommor och grejor. Det är bättre att barnen i Mellanöstern får pengarna.