Agneta Keller är journalisten som gjort affärer av sina hembakta bullar, hon är medmänniskan som öppnat sitt hem för bankrånare och mördare. Förra året började hon blogga, och körde till Skåne för att köpa sig en cabriolet när längtan efter vinden i håret blev för stor.
– Bilen har jag sålt, men bloggar gör jag fortfarande, och skriver inlägg på Facebook. Jag får mycket reaktioner, bara positiva. Så länge det uppskattas fortsätter jag.
Hon observerar och fotograferar livet, och skriver kåserier med hög igenkänningsfaktor. Det var så hon en gång började på Katrineholms-Kuriren. Så småningom blev hon tidningens kriminalreporter.
– Med facit i hand så skriver man för mycket om det onda i världen, fast det finns så mycket mer av det goda.
Genom jobbet tillbringade hon många dagar i tingsrätten. Hon lärde sig att det kunde räcka med att vara på fel plats vid fel tillfälle i livet för att det skulle gå snett. Och att det kan hända vem som helst.
Från den insikten var steget självklart för Agneta till att bli övervakare, stöd- och kontaktperson, och familjehem i kriminalvården.
– Ett 20-tal killar har slussats ut från fängelset via mitt hem. De flesta killarna har det gått bra för. De har arbete, hus och familj. Min belöning är när någon av dem knackar på dörren och vill visa sin nya motorcykel.
Det stora hjärtat tror Agneta kommer från uppväxten i Norrköping med en sjuklig mamma och en pappa som drack.
– Jag är äldst av fem syskon och fick tidigt ta ansvar för familjen och sköta alla hemsysslor. Farsan sa aldrig ett snällt ord till mig, och fasiken vad stryk jag fick. Jag skulle vilja veta varför.
Agneta har valt motsatt väg. Som nybliven avtalspensionär blev hon dagmamma när dottern behövde hjälp.
– När det inte behövdes längre så var jag tvingad att hitta på något. Bullar är jag en hejare på att baka tänkte jag.
Med ett nybakta bullar åkte Agneta runt till stadens affärer, och bjöd på smakprov. Ett halvår senare var företaget Bulleri't i full gång.
Mer är att vänta för Agneta, som går och funderar på vad mer hon är bra på. När hon ser tillbaka på tidigare äventyr säger hon:
– Visst finns det saker jag borde ha gjort annorlunda, men jag är väldigt nöjd med livet. De sista 15 åren, sedan jag träffade Martin, är de absolut bästa i mitt liv. Han är min stora kärlek och trygghet.