Benny Ljungkvist inleder vårt samtal med att torka bort en tår. Han har just fått höra att journalisterna på Sörmlandsmedia kommer att sakna honom. I många år har han servat oss med detaljerade rapporter och information kring pågående fall. Som presskontakt har Benny satt en ära i att behandla alla lika och rättvist, och vara tillmötesgående och tillstädes. Det har uppskattats.

– Jag är ju empatiskt lagd, säger han och harklar sig lite, har nära till känslorna.

– Jag vet att jag skött jobbet skapligt och blir så tacksam över alla vänliga ord. Jag kommer verkligen att sakna mina underbara kollegor och alla trevliga människor jag mött i tjänsten. Men jobbet – nej inte ett dugg. Det ska bli sååå skönt att gå hem. Och ingen är ju oersättlig.

Artikelbild

| – Jag har aldrig haft hemtrevlig på min arbetsplats, sitta och förhöra kriminella bland foton på nära och kära vill jag inte, säger Benny Ljungkvist.

Alldeles nyligen fyllde han 64 år, och går därmed i pension ett år i förtid när han tackar för sig sista arbetsdagen den 9 maj. Tre gamla vänners öden, med bortgång i cancer och hjärtinfarkt i ungefär samma ålder, avgjorde saken. Benny vill inte jobba en dag längre än nödvändigt medan han är frisk.

Han är född in i en järnvägssläkt, och pappa Ljungkvist jobbade för TGOJ. Familjen bodde i Valskog när Benny som ett av fyra syskon föddes, men flyttade snart tillbaka till Sörmland och en järnvägsstation i Flenstrakten. Ett sommarjobb i trägården på Harpsund och resan upp till kursstart på polisskolan fick en kul röd tråd.

– I slutet av sommaren -74 blev vi feriejobbare bjudna på middag av makarna Palme. Så jag kan skryta med att ha druckit konjak med Olof Palme. Och när jag den 1 maj tre år senare satt på tåget mot Stockholm satt han och Lisbeth i en kupé, på väg hem från första majfirandet i Göteborg. Han kände igen mig!

Däremellan hade Benny varit kyrkogårdsarbetare i Mellösa, men snart kommit till insikt om vad det var han ville ägna yrkeslivet åt. Han har inte ångrat sitt val en dag.

– Jag har alltid varit intresserad av att träffa folk och prata, och så vill jag ha ordning och reda. Jag är rentav pedantiskt lagd, säger han, ler och gestikulerar mot skrivbordet där gemen ligger åt samma håll, pappershögarna är i ordning och alla vinklar är räta.

– Jag är nog en skitjobbig människa egentligen, kan gå folk på nerverna med mitt skräpplockande och ordningssinne. När det går helt överstyr får jag höra det av min fru Rita.

Civilanställda Rita fanns här på polishuset i Eskilstuna redan när den nyutexaminerade polisaspiranten kom för sin första tjänst. Nu – fortfarande lika lyckliga tillsammans – slutar de samtidigt, och ser fram emot mer tid till varandra, barnbarnen, kolonilotten, och till att resa och njuta av livet.

Nio rikspolischefer har han "avverkat" genom åren, och mängder av olika uppdrag och titlar likaså. Han har bland annat haft yttre tjänst, varit närpolis, suttit i specialgrupper som utrett gamla ärenden, varit förundersökningsledare på familjevåldsenheten, och jobbat i många år och i flera omgångar som kriminalare. Sedan omorganisationen av polismyndigheten för några år sedan har arbetsgivaren hetat Polisregion Öst; Sörmlands, Östergötlands och Jönköpings län.

Vissa fall och vissa människors grymma öden har stannat kvar extra i polisman Ljungkvists minne. Han nämner bland annat Annamordet utanför Eskilstuna -92 och mordet på Göran Flink i Eskilstuna -93. Många gånger har han agerat kontaktperson gentemot anhöriga och uppskattat förmånen att få träffa "vanligt folk" istället för att sitta i förhörssituationer med kriminella.

– Att tillhöra mordkommissioner fick mig att växa som polis, och några ärenden satte verkligen sina spår. Däremot har jag klarat mig bra fysiskt och inte blivit hotad värre än att jag blev rispad av en kniv vid ett tillfälle. Inte heller har jag behövt skjuta någon.

Förutom nämnda ordningssinne har Benny Ljungkvist har gjort sig känd på sin arbetsplats för sitt enorma sifferminne, och har kunnat rabbla födelsedata och registreringsnummer på stulna bilar som ett rinnande vatten.

– Jag kan möta gamla alkisar på stan och fortfarande minnas när de är födda. Siffror har suttit som berget, och jag har aldrig behövt anteckna dem. Även ansikten känner jag igen.

Återhämtning har han fått hemmavid, på en stubbe i skogen under ett jaktpass eller med fysisk aktivitet. Benny har fixat fyra Vätternrundor, tre öppna Vasaloppsspår och ett Stockholms maraton, och nu är tanken att det ska bli mer rörelse i tillvaron igen. Årskort på Friskis & Svettis är inköpt. Sedan tidigare är Benny publikvärd respektive matchfunktionär på Uniteds och Guifs hemmamatcher. De uppgifterna fortsätter han med, tilltalad av tanken på ideellt arbete inom idrottsvärlden.

– Många kollegor kommer tillbaka som utredare på timmar efter pensionen, men det har jag sagt vänligt men bestämt nej till. Nu ska jag bara ha det bra. Samtidigt är jag bekymrad över de stora utmaningar polismyndigheten står inför – men det överlämnar jag till den yngre generationen att lösa.