Till minne
Arne Holmgren har, efter en tids sjukdom, avlidit den 6 januari 2020, 79 år gammal. Närmast anhöriga är Margaretha Holmgren och deras två barn Anna-Lena Sventelius och Magnus Holmgren med familjer.
Arne föddes den 21 december 1940 på gården Hönebäck i Björkvik utanför Katrineholm i Södermanland. Han påbörjade 1960 medicinska studier vid Uppsala Universitet. År 1964 flyttade han till ett då nyetablerat laboratorium som Peter Reichard startat vid Karolinska Institutet (KI), där Reichard just efterträtt Erik Jorpes som professor i medicinsk kemi. Arnes uppgift blev att karakterisera proteinet thioredoxin från bakterier, ett nyupptäckt livsviktigt enzym som finns i alla typer av celler. Det blev ett mycket framgångsrikt projekt och Arne tog sin doktorsexamen 1968 med högsta betyg.
Arne verkade vid KI under hela sin karriär, där han blev biträdande professor i medicinsk kemi 1969, universitetslektor 1970 (med ansvar för den medicinska studentutbildningen), docent 1973, professor i medicinsk proteinkemi och enzymologi 1983. Han efterträdde Reichard 1991 som professor och chef för Institutionen för Biokemi och 1992 blev han chef för Medicinska Nobelinstitutet för Biokemi.
Arne blev internationellt känd som den främsta auktoriteten inom forskning på thioredoxinsystemet. Han upptäckte och namngav glutaredoxin, en viktig grupp av thioredoxin-lika proteiner vars strukturer och funktioner han kartlade. Hans forskningsresultat fick betydelse för såväl cancerforskning som för utveckling av nya antimikrobiella behandlingar.
Arne var medlem av Nobelförsamlingen vid KI och av Kungliga Vetenskapsakademien. Han fick ett flertal priser och utmärkelser, bl.a. The Svedbergpriset 1979, Erik K Fernströms pris för yngre forskare vid KI 1980, Erik K Fernströms Nordiska pris i medicinsk forskning 1997 samt Abraham Spector Prize vid Columbiauniversitetet i New York 2006.
Arne var en omtyckt kollega som brann för sin forskning, och med varm röst och entusiasm delade han gärna med sig av sin vetenskap. Vid sidan om forskningen tyckte han mycket om att jaga och han älskade sina hundar, där vi särskilt håller hans senaste taxar Digger och Ollie i nära minne. Arne lämnar ett stort tomrum efter sig. Han är sannerligen saknad som högt uppskattad kollega och vän, men hans vetenskapliga arv kommer att för evigt leva vidare.
För de många kollegorna och vännerna
Minnesordet har tidigare publicerats i SvD och DN