– Däremot satte man ofta ljus eller små julgranar på barns gravar, säger Gudrun Anselm, antikvarie på Sörmlands museum.
Hon har koll på hur riter och högtider förändrats under åren.
– Förhållandevis är fenomenet med att sätta ljus på graven på Alla helgons dag ganska nytt. När jag var liten var det ingenting man gjorde specifikt på just den här dagen, säger hon.
Inte heller fenomenet att tända ljus på gravar är särskilt gammalt i Sverige.
– Det har vi hållit på med under 1900-talet. Det växte fram under 1800-talets slut, och då främst i städerna.
Inspirationen kom från katolska länder, där seden var stark. Även ljusen på krigsgravarna i Normandie kan ha varit en inspiration.
– Vi har en trogen källa vad gäller gamla traditioner här i Sörmland, och det är Gustaf Ericsson i Härad. Han skrev i slutet av 1800-talet ner hur livet var, folktro, seder, hur högtider gick till. Han skriver om jul, påsk, skördefester, allt möjligt, och nämner inte ens alla helgons dag. Och på den tiden var det ju inte ens en helgdag.
Däremot fanns en sedvänja att tända ljus på gravarna under julen och då särskilt vid barns gravar.
– Då tände man ljus eller satte kanske till och med dit en liten julgran vid graven. Men det var som sagt vid jul. Den sedvänjan fanns kvar till 1940-talet, ungefär, berättar Gudrun Anselm.
På flera håll i världen firas högtiden mer större gester.
– Det finns vissa katolska länder där man firar dagen lite mer, ja, makabert kanske man kan säga. Att man sätter sig vid graven och äter, till exempel, som man gör på sina håll i Grekland. I Mexiko är högtiden väldigt stor, där de dödas dag, día de los muertos, är en sammanblandning mellan ursprungsbefolkningens tro och den katolska tron, säger Gudrun.
– Man tror de döda återvänder för att hälsa på sina familjer och ta del av offergåvor, och på sina håll råder karnevalsstämning, fortsätter hon.
I dag är traditionen att sätta ett ljus på graven eller vid minneslunden stark i Sverige. Det trots att Sverige i stort är ett sekulariserat land där allt fler väljer att gå ur svenska kyrkan.
– Jag tror det handlar om att den där stunden med ljuset är mer en minnesstund för en själv, än något rent kyrkligt. Människor går kanske inte och ber i kyrkan, men att sätta ett ljus känns bra. Och att utföra handlingar för att hedra eller minnas sina döda har inte specifikt med kristendom att göra, det är allmänmänskligt och har gjorts under hela människans dokumenterade historia.
I Sörmlands museums samlingar finns en gravsten från 1400-talet som knyter an till just det.
– Det är gravstenen efter Ingeborg Gregersdotters Blå, ja, hon hette faktiskt så. Hon skänkte hela sitt gods till Franciskanerklostret i Nyköping – med förbehållet att då ska man i alla världsliga tider läsa förbön för henne. Då trodde man att förböner kortar tiden i skärselden. Så även det är något som visar att man alltid trott att människor som lever kan göra något för de som är döda.
Gudrun Anselm tror att traditionen med ljus på graven på Alla helgons dag kommer att fortsätta växa.
– Det viktiga är det allmänmänskliga, att man vill minnas sina nära som gått bort. Det ligger djupt i människosjälen. Och vi människor är också mycket för ceremonier. Handlingen, att åka hemifrån, ta med ett ljus, och tända det vid en stunds stillhet vid graven eller minneslunden är just en ceremoniell åtbörd. Och i riter och ceremonier ser och känner vi människor att vi inte är ensamma. Det ser man också, rent fysiskt på kyrkogården, när man går dit. Man får någon slags stilla ro.