Istället känner jag en stor sorg över att ännu en delfin fötts in i ett liv totalt kontrollerat av människor och över att Alana aldrig kommer att få se havet, få jaga eller få utlopp för många av sina naturliga beteenden.
Den nyfödda delfinens mamma är Ariel och dess pappa heter David. David är hitskickad på så kallat avelslån från ett delfinarium i Spanien för att producera fler delfiner till delfinarier runt om i Europa. Båda Ariels föräldrar är döda och dog på Kolmårdens delfinarium. Men deras liv började i havet där de viltfångades.
När delfiner fångas in till delfinarier jagas de in mot grunt vatten och när de når stranden är de för utmattade för att orka fly. Då omringas de med ett nät och dras ombord på båtar. Där söker människorna efter de allra bästa delfinerna, många gånger de könsmogna och unga delfinerna. Det har inte varit ovanligt att några delfiner dött av chocken av att bli infångade och andra får in vatten genom blåshålen vilket gör att de senare dör av lunginflammation. För de utvalda delfinerna börjar ett nytt liv. Ett liv i en betongbassäng med klorerat vatten där de måste uppträda för att få mat. Deras familjer får leva ett liv utan dem.
På Kolmårdens delfinarium har omkring 60 delfiner dött.
Vi har ingen rätt att hålla delfiner i fångenskap. Det handlar inte om utbildning eller bevarande. Det handlar helt enkelt om att delfiner i fångenskap drar in stora pengar. Den enda moraliskt rätta vägen för Kolmården att gå är att ta fram en avvecklingsplan för denna del av verksamheten om man är uppriktigt intresserad av djurens väl och inte maximerar ekonomisk profit på djurs lidande. Det finns en stor portion goodwill och ett gott renommé i detta för Kolmården att vinna.
Daniel Rolke
Djurrättsalliansen