En fördel med gamla möbler är att de är ruskigt rustika. Det är också en nackdel när myntinsamlingens stoppdatum närmar sig med ett X2000-tågs hastighet.
Hittills har vår skattjakt renderat över 1000 riksdaler och nu blänger jag surt på Fort Knox: ett vackert 40-talsskrivbord som en gång stått på rektorsexpeditionen på Julita skola.
Det inhandlades vid en "Ut med det gamla in med det nya"-rush och har följt mig sedan jag flyttade hemifrån.
När det skulle ombord på flyttlasset från Stockholm till Katrineholm hade jag mina snälla KK-kollegor Andreas och Joel som flyttkarlar. Högröda i ansiktet släpade de mödosamt en blytung hurts i taget ner för fyra trappor… Väl nere började de undersöka varför de vägde som två bebiselefanter.
“Vad tusan, du har ju inte tömt lådorna, Emma” ekade det ilsket i trapphuset.
Förr i tiden låste förmodligen rektorn in viktiga saker i skrivbordshurtsarna innan han gick för att röka en pipstopp i lärarrummet. Ve den gossen Ruda som tänkt ändra sina vitsord i uppförande.
Numera är det fullproppad med allehanda bra-att-ha-saker, gamla foton och dessutom ligger antagligen en plastpåse mynt som snart tas ur bruk i det.
Själv hart jag aldrig reflekterat över att båda hurtsarna går att låsa förrän jag försökte öppna vänsterhurtsen häromveckan för att leta mynt.
Det gick ... inte. Jag tog i lite hårdare, men lådorna sitter som berget. Fåfängt har jag provat alla nycklar i huset som ser ut att kunna passa. Lögn i helsicke, 40-talets låstillverkare kunde sin sak. Vem som knyckt nyckeln råder det inget tvivel om. Det är familjens minsting, en fullfjädrad sakletare som snabbt tröttnar på sina fynd. Med andra ord kan den där jädra nyckeln befinna sig var som helst. Jag har en 180 kvadratmeters spelplan i den här leka-gömma-nyckel-jakten och fantasin börjar tryta.
Ha en vilsam dag i hängmattan gott folk! Själv ska leta efter min försvunna hurtsnyckel i plastbacken med kattmat och sätta in en radannons om "Billig metalldetektor köpes å det snaraste".