Att uppgörelsen har spruckit har varit tydligt ett bra tag. Orsaken är att de ekonomiska beräkningarna inte håller – det är inte partier som av taktikskäl brutit upp något de varit överens om.
Överbefälhavaren Micael Bydén levererade i går ett budgetunderlag, om hur Försvarsmakten prioriterar för att trots allt förstärka förbandens beredskap och förmåga de närmaste åren. Det går ändå inte ihop. ÖB föreslår, för de tre åren 2018-20, ett tillskott på dryga två miljarder per år.
Förslagetföljer den ambitionsnivå som de fem partierna enades om, och det kan vara en realistisk bedömning att S och M borde kunna samsas om en kortsiktig förstärkning i den storleksordningen.
Men ÖB redogör också för att prioriteringen av att göra förbanden användbara i skarpa lägen medför att andra brister sänker försvarsförmågan efter 2020, alltså i den tid som den nya parlamentariska försvarsberedningen fått direktiv att arbeta med.
Ett av de mer akuta problemen är luftvärnsrobotar med medellång räckvidd. Inköp av nya sådana vapen ingår i planerna, men ryms inte i de ramar som blev följden av fempartiuppgörelsen.
"Behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter", skriver Micael Bydén.
Det är en underdrift. Att stå utan effektivt luftvärn vid en konflikt där Ryssland tar till vapen i Östersjöområdet skulle vara en ruskig situation.
Sverige är inte ensamt om sådana allvarliga luckor i försvarsförmågan. När några av Natoländerna hjälpte till att störta diktatorn Khadaffi i Libyen fick en del västeuropeiska länder mycket snabbtbrist på viktig ammunition. Två mindre Natoländer, Norge och Danmark, fick sköta en oproportionerligt stor del av flygoperationerna.
En del luckor har nu förmodligen åtgärdats. Men en rad länder har sparat på försvaret för att hantera budgetunderskott som bidrog till finanskrisen efter 2008. Inte bara Sverige har varit för långsamt i att reagera på Putinstyrets allt mer auktoritära karaktär och dess militära aggressivitet i Syrien ochi Ukraina.
Påminnelserna från USA om att en rad Natoländer inte satsat så mycket som de i princip enats om är inget som dök upp med Trump. President Obama var mycket tydlig med att flera länder behövde öka sina försvarsanslag, och hans försvarsministrar och Natoambassadörer hade mycket att säga om detta. Trump har främst bidragit med ökad osäkerhet och fler konfliktrisker, då han spritt osäkerhet om USA:s vilja att försvara en del västländer, och även sagt motsatsen till vad några av hans ministrar yttrat.
Beräkningen av försvarets styrka utifrån andel i BNP är för övrigt missvisande för flera länder. Personal som kostar mycket men inte är så effektiv döljer en eftersatt teknisk nivå och för små satsningar på utrustning och förmåga att göra verkliga insatser.
Den osäkerhet som nu förvärras av både amerikansk, västeuropeisk och rysk politik kan bli verkligt farlig i vissa lägen. ÖB:s budgetunderlag ger ytterligare stöd för att det långt före 2021 borde tas ett nytt tag i försvarspolitiken, i en krets av alla de sex partierna i de båda senaste regeringarna.