Att arbeta politiskt i Europaparlamentet ger mig ett något annorlunda perspektiv på det kommande svenska riksdagsvalet, eftersom vi ledamöter här framför allt följer nationella val utifrån perspektivet hur de kan komma att påverka medlemsländernas agerande inom EU.
Det är tyvärr fortfarande ett stort problem att hemlighetsmakeriet i EU:s ministerråd ofta gör det svårt för nationella parlament, medborgare och medier att granska och utkräva ansvar efter regeringarnas förhandlingar i Bryssel. Medan Europaparlamentet har öppna utskottsmöten och plenumdebatter där man enkelt kan följa ledamöters olika ställningstaganden och röstmonitorer sammanträder regeringsföreträdarna oftast i slutna rum utan någon som helst insyn.
Genom detta hemlighetsmakeri förstärks nidbilden av att beslut i EU fattas av anonyma byråkrater istället för av folkvalda politiker. Det finns lovvärda initiativ för att öka insynen, inte minst från den liberala regeringen i Nederländerna, och det vore utmärkt om den svenska regeringen också kunde ge ett aktivt stöd till dessa initiativ.
Att ministrarna tillåts hantera EU-frågorna i hemlighet bidrar till att dessa frågor ofta tenderar att försvinna under radarn i samband med de nationella valen, vilket ju är ganska underligt och demokratisk tveksamt. Det är ju trots allt den svenska regeringen som kommer att ta vid efter valet i september som kommer att slå fast Sveriges position gällande hundratals lagförslag på EU-nivå under kommande år.
Hur Sverige ska förhålla sig till den kommande långtidsbudgeten, asylpolitik, yttre gränsbevakning och fri rörlighet inom Schengen, insatser för klimatet och mot nedsmutsning av våra hav, social sammanhållning, beskattning av stora multinationella bolag, dataskydd, integritetsfrågor och bekämpning av terrorism och grov organiserad brottslighet är bara några av de frågor som huvudsakligen kommer att avgöras i EU, och där Sveriges hållning i Ministerrådet avgörs av den nya regeringen som träder i kraft i samband med riksdagsvalet i september.
Någon kanske lite cyniskt ställer sig frågan om det egentligen spelar någon roll vad Sverige framför för åsikter i EU:s institutioner. Vi har fortfarande en självbild av att vara ett litet land i Europas utkant trots att vi är sjunde största ekonomin i EU (vi blir den sjätte när Storbritannien lämnar efter Brexit). I själva verket har Sverige ofta utövat inflytande över EU:s lagstiftning i de frågor där vi varit engagerade och aktiva.
Tyvärr är bristen på EU-engagemang hos i princip alla partier, utom Liberalerna, på god väg att begränsa detta inflytande genom att vi i fråga efter fråga ställer oss utanför samarbeten som euron, bankunionen och EU:s gemensamma åklagarmyndighet. I frågan om EU:s långtidsbudget deklarerade finansminister Magdalena Andersson att Sveriges ambition var att vara snålast i Europa. Givetvis leder sådana huvudlösa uttryck för nationell egoism till att man lämnas vid sidan av när andra i stället diskuterar och fattar beslut om prioriteringar och faktiskt innehåll.
Riksdagsvalet är därför på många sätt också ett EU-val. Det är nu som vi har chansen att bestämma vilken roll vi vill att Sverige ska spela i det europeiska samarbetet. Ska vi vara ett pådrivande och aktivt, målmedvetet land som tillsammans med meningsfränder driver på för gemensamma lösningar på gemensamma problem, eller ska vi allt oftare sitta på läktaren och titta på? Vill vi att Sverige ska vara ett land som präglas av ett ointresse för den viktigaste politiska arenan, nämligen EU, för att tackla vår tids stora utmaningar?
För oss liberaler är svaret givet, EU behöver mer samarbete och inte mindre. En regering med ett starkt liberalt inslag efter valet i september är en garant för att Sverige framgent kommer att ta ansvar för att driva det europeiska samarbetet framåt.
Cecilia Wikström (L) Europaparlamentariker