Fler poliser är ett nödvändigt komplement, men felanvända kan de vara direkt kontraproduktivt om man inte hanterar kriminalitetens orsaker.
Det är mycket angeläget att det nu på många håll diskuteras hur vi ska komma till rätta med den grova brottsligheten. Kriminella gäng, attacker mot blåljuspersonal, berättelserna från #metoo och Brottsförebyggande rådets senaste trygghetsundersökning visar på att Sverige har flera problem att åtgärda.
Men den politiska debatten lämnar mycket övrigt att önska. Partierna ägnar sig åt att toppa varandra i hur många poliser de ska tillsätta eller hur mycket de ska höja olika straffsatser. Moderaterna kräver strängare straff och vidsträckta befogenheter åt polisen. Statsministern uttalade sig i Sälen under Folk och Försvar om att han inte utesluter att sätta in militär mot gängkriminaliteten. Åtgärderna må vara lockande, men är de verkningsfulla?
Hårdare straff känns intuitivt bra och är politiskt säljbart, vilket gör idén populär. Men när vi på Fores sammanställt forskning i den nyligen publicerade antologin Hela Staden - bryt segregationen, utkristalliseras en stark koppling mellan organiserad brottslighet och socialt utanförskap. Forskaren Jerzy Sarnecki betonar i antologin att människor som lever i utanförskapsområden inte gör det för att de är kriminella, snarare att de blir kriminella på grund av att de lever i socialt utanförskap. I brist på andra möjligheter att uppnå sina mål och en vacklande tilltro till samhället göds kriminella kulturer som ett alternativ.
Problem med kriminalitet i socialt utsatta områden härstammar alltså inte från en brist på poliser eller avskräckande straff, utan en brist på social service. Socialt utsatta grupper har inte fått de stöd de behöver för att löpa jämna steg i skolan och arbetslivet. Det är problemets kärna.
De åtgärder som gör skillnad är därmed poliser med bättre förståelse för, och relation med, det lokalsamhälle de arbetar i – poliser som människor vågar gå till med sina problem. Kan man inte skapa detta förhållande läggs grunden för ytterligare en generation med en hög andel kriminella.
Att istället “sätta hårt mot hårt” kan få förödande konsekvenser. En rad uppmärksammade kravaller, från Brixton 1981 och Los Angeles 1992 till Rosengård 2007 och Husby 2013, orsakades alla av att polisen upplevdes arbeta emot sin befolkning snarare än för dem. Polisen ska finnas på plats för att förebygga brott, skapa trygghet och se till att samhällets övriga institutioner, som skola, sjukvård, fritidsgårdar och idrottsplatser kan driva sin verksamhet ostört. Samtidigt som längre straff håller brottslingar borta från gatan längre leder det inte till att fler brottslingar rehabiliteras och återetableras i samhället. Tvärtom är varje dag i fängelset ett steg från samhället. Snarare än att lösa ett problem sopar man det under mattan, en stund.
Vi närmar oss en valrörelse där åtgärder för att minska och stävja kriminalitet troligen kommer att debatteras flitigt. Det är då angeläget att politiken inte förfaller till förenklade och rentav missriktade budskap.
Numera finns åtskillig kunskap om vilka metoder som är effektiva för att få ett tryggare samhälle, med starkt forskningsstöd. Låt inte politikens profileringsbehov få försvåra samhället från att tillämpa denna kunskap!
Robert Englund Kommunikationsansvarig Tankesmedjan Fores