Det behövs också en fri åsiktsbildning och en respekterad funktionsfördelning mellan politiska organ, förvaltningsmyndigheter och domstolar. Det behövs inte minst en demokratisk anda, som håller kampen om makten inom frihetliga gränser och motverkar att den förs med alla medel.
Det som nu händer i ett av våra viktigaste grannländer, Polen, är ett resultat av att ett stort parti som fått majoritet i både över- och underhus, visar sig brista just i fråga om den demokratiska andan. Man driver med hastiga beslut, nästan utan beredning och utan kompromissvilja igenom lagar som ger regeringsmakten möjligheten till en politiserad kontroll av domstolsväsendet. I går togs sådana beslut i parlamentets underhus, och efter behandling av senaten och påskrift av presidenten – alla instanserna kontrolleras av samma parti – kan faktum inom kort vara fullbordat.
Tidigare har en ändrad sammansättning av författningsdomstolen genomdrivits. Nu blir Högsta Domstolen upplöst, alla ledamöterna pensioneras eller avskedas och regeringen blir fri att tillsätta en ny uppsättning där eventuellt några av de tidigare kan få återkomma.
Dessutom inrättas ett nytt kontrollorgan för lägre domstolar, som också utformas så att det kan fungera för politiserad påverkan på lägre domstolars sammansättning.
Att ett regeringsparti har detta slags åtgärder som en viktig del av sin maktstrategi är illavarslande, inte bara för Polen självt utan även för EU. Samarbetet mellan demokratier i Europa är beroende av att de deltagande är just demokratier, med fungerande rättsstater.
Makten i en demokrati är inte total, den utövas under lagarna. Regeringens utnämningsmakt missbrukas inte för att göra domstolar eller myndigheter till partiska instrument i maktkamp, inte heller för att ersätta lagstiftning med godtycklig maktutövning i enskilda fall.
Det som hänt i Ungern, och hotar att inträffa i Polen, men som i mer radikal form förut skett i Ryssland och Turkiet, är att kontrollen över regering och parlament används för att ändra spelregler och skapa former för maktutövning som tömmer demokratin på substans och möjligheter till ordnade maktskiften.
Auktoritära stater, där kvarvarande institutionella former blir skal utan reellt innehåll, är ett hot. I Europa kommer det i realiteten från en nationalkonservativ höger som gör anspråk på att företräda folket men bryter sönder folkstyrets former och normer.
Att riksdagar lagstiftar, att förvaltningsmyndigheter lyder lagar och att domstolar följer lagar och tillämpar dem i enskilda fall – detta är en ordning som kan utsättas för påfrestningar från flera håll. Ju mer av vaga principer och tänjbara mål som hamnar i lagtext, desto större kan risken bli att domstolsmakten påtvingas eller söker en roll med politiskt innehåll. Följden kan då bli att en strid om vem som ska få tillsätta domarna blir en viktig del av den partipolitiska maktkampen. Så har det blivit i USA. Det finns även i Sverige skäl för en större uppmärksamhet i lagstiftningen, för att undvika att skjuta över politiska avgöranden på domarkåren.
Men det som utspelas i Polen är något annat. Radikaliteten, brådskan och kompromisslösheten i det nationalkonservativa PiS-partiets agerande efter maktövertagandet tyder på en syn på makten som kan bryta sönder demokratin. Vägen öppnas för att myndigheter och domstolar utnyttjas som förlängningar av en partimakt. Då kan meningsmotståndare motarbetas med statsapparat och rättsväsende som redskap.
Polen genomlevde detta under kommuniståren. Det är en tragedi om en del av det nu kommer åter, under annan politisk flagg,