Men också mellan att spränga strukturen där tjejer som våldtäktsoffer tillskrivs nedlåtande egenskaper och att stoppa den upplevda vågen av folkdomstolar.
Min utgångspunkt är klar. När en kompis med tom blick berättat att någon tryckt upp sina fingrar i hennes underliv på klubben eller när en offentlig kvinna utpekat någon som våldtäktsman, skulle jag aldrig tänka att de hittat på.
Jag har läst vidriga domskäl sprungna ur försvarsadvokatens härförarkonst att utmåla målsäganden som otrovärdig.
Jag köper hela problembilden av att förlegade föreställningar om kvinnors, och för den delen mäns, sexualitet fortfarande utnyttjas i rättssalen.
Men jag ifrågasätter strategin på Instagram.
I 5 kap 18 § skollagen anges att en elev inte kan stängas av längre än två veckor i väntan på politiskt beslut.
Skolan ska vara opartisk. “Då tar skolan killens sida” heter det. Jag förstår effekten, men välkomnar inte att en anklagelse ska räcka för att se någon som skyldig. Detta utan att springa patriarkatets ärenden som ond kålsupare.
Alternativet tar tid. Om vi så i läroplanen stipulerar att alla elever ska lyssna på Katarina Wennstams sommarprat ändras inte attityder över en natt. Men Instagramdomstolarna gör mer skada än nytta. Vi kan fortsätta stötta varandra i en feministisk algoritm och systerskapligt elda under vår vrede, men vad händer med såväl reella förändringsmöjligheter som utsatta tjejers förutsättningar för upprättelse?
Säg mig hur något vittnesmål kan ges hög sanningshalt när detaljer cirkulerat på internet.
Vill vi nå rättvisa och rättssäkerhet krävs en metod som respekterar rättssäkerhet. Ta ställning mot vem som får glåpord i matsalen eller klottrade på skåpet efter ett anmält övergrepp (som inte bara sker i 90-talets ungdomsfilmer).
Kräv samtyckesföreläsning för skolans killar och fler politiska reformer. Detta framför att uppmana till hat mot kvinnliga rektorer som agerat enligt skollagen.
Det handlar inte om att misstro tjejer som anmäler eller att klandra kvinnor som medvetet riskerar en förtalsanmälan för att berätta sin historia.
Det handlar bara om att välja vägen för långsiktig förändring, utan att eliminera rättsstatens grundläggande principer på den vägen.
Josefine Helleday
Juriststudent (S)