En bonde om dagen lägger ner sin verksamhet, skälen är många, men olönsamhet på grund av den orättvisa importen torde vara det vanligaste.
Enligt tillgänglig statistik finns det cirka 16 000 heltidsbönder i Sverige. Av dessa är cirka 3 500 mjölkbönder. Det finns runt 63 000 lantbruksföretag, även om alla vore heltidssysselsatta, så är det denna lilla grupp som skall förse landet med mat - särskilt i händelse av kris. Det finns 240 000 lärare.
Bara att jämföra dessa siffror bör leda till funderingar.
Även övriga partier tycks ha tagit till sig vårt argument att Sverige måste öka sin självförsörjningsgrad. Helst till 100 procent, men säg till 80 procent i ett första steg. De redan etablerade jordbrukarna är i huvudsak lokaliserade till slättbygderna, där man tillämpar brukningsmetoder som ger max avkastning. Här är inte någon större ökning möjlig. Tvärtom slåss de mot den starka urbaniseringstrenden där odlingsbar mark bebyggs i ett allt snabbare tempo. Skall vi få en ökad självförsörjning, så måste det ske i de mera svårbrukade skogs- och mellanbygderna.
Hur många nya bönder behövs till denna ökning och under dessa brukningsförhållanden?
Sen talas det om att vi måste öka andelen ekologisk produktion. Denna ger mindre avkastning per ha och kräver större manuell arbetsinsats.
Hur många nya bönder behövs för att nå detta mål?
Enligt många olyckskorpar kan vi ha fått en permanent ändring i vädret. Detta innebär risk för återkommande skador på skörden – antingen av regn eller torka. Vi måste i så fall ta hänsyn till detta produktionsbortfall.
Hur många nya bönder behövs för att få den produktionsmängd som vi önskar.
Men regeringen sticker huvudet i sanden. Det är lättare att räkna på lärare än på antalet bönder. Antalet naturbruksgymnasier i Sverige har minskat katastrofalt. Man får inte tillräckligt många sökande sägs det. Naturbruksgymnasier är dyra att driva – särskilt om man skall hålla maskiner och djur på ett sätt som ger både teoretiska och praktiska kunskaper. Men vad gör det? Något så simpelt som att producera mat är det väl ändå ingen som vill syssla med?
För Landsbygdspartiet oberoende
Partiordförande Erika Sörengård